Peter gick långsamt mot busshållplatsen och blev omkörd av ”sin” buss på vägen. Han övervägde om han skulle springa den sista biten, men kände sig inte på humör utan bestämde sig för att ta nästa. När han närmade sig hållplatsen såg han att det stod en person och väntade. Hon såg bekant ut och när han kom närmare såg han till sin förvåning att det var Maria.

”Hej!” sa han glatt, men såg ett bedrövat uttryck när hon vände sig om.

”Åh Peter” sa Maria och slog armarna om halsen på honom.

Han tröstade henne och hon torkade tårarna och fick mer och mer av sitt leende tillbaka under det att hon berättade vad som hänt.

”Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville ju egentligen bara dansa mer med dig, men han ville inte sluta dansa med mig, så jag bara hamnade här.”

De blev avbrutna av en buss på väg in till hållplatsen.

”Min buss” sa båda i munnen på varandra och skrattade.

”Kom då!” sa Peter och tog hennes hand.

De satte sig längst bak och han släppte inte hennes hand. Återigen kände han värmen från hennes kropp mot sin sida när de pratade sig hemåt genom natten. Nu hann de till och med få reda på varandras efternamn och byta telefonnummer, och för första gången i sitt liv önskade Maria att hemresan skulle ta längre tid.

”Nästa är mitt stopp”, sa Peter.

”Jag har några till.” Hon la armarna om hans hals och kramade honom hårt och länge. När han till slut reste sig för att gå av kysste han henne försiktigt på kinden och sa

”Skynda dig nu hem innan bussen förvandlas till en pumpa!”

”Va?” svarar hon förvirrat.

”Jag förklarar imorgon” svarade han med ett leende när han steg av.

Hans leende satt kvar när han såg efter bussen, och hjärtat slog ett extra slag när han såg henne vända sig om och vinka till honom.

Hon vaknade och slog upp ögonen. Med ett leende!? "Konstigt", tänkte hon, "jag brukar ju mest vakna för tidigt och tänka på jobb, måste varit en ovanligt bra dröm." Det tog en stund att komma ur sömnens värld, och efter att ha kontrollerat att klockan verkligen var tio, och inte fem som vanligt när hon vaknade, kom hon ihåg kvällen innan. Peter. Hon såg igen hans ansikte framför sig när hon vinkade avsked från spårvagnen, och märkte att hon log. "Nej, det här håller ju inte" tänkte hon vidare. "Jag skulle ju inte ha några fler förhållanden nu, det funkar ju ändå inte. Och dessutom ska jag ju jobba utomlands igen." Med en frustrerad känsla gick hon upp och gjorde sig i ordning.

Vid frukostbordet kom tankarna på Peter tillbaka och hon gick och hämtade sin iPad. Hon slog in Peter van Holhojt. "Vad är det för efternamn egentligen? Det kan inte ha varit lätt i skolan", tänkte hon. På fem sekunder hade hon alla data om honom, från adress till civilstånd.

"Ogift - check,

fem år äldre än jag - check,

ingen sambo, i alla fall ingen boende på samma adress - check,

bor mitt i stan - check."

Hon visste ju ungefär var han bodde från kvällens pratstund, men nu hade hon också gata och även lägenhetsnummer. Han verkade ju uppfylla hennes krav på en möjlig pojkvän. Om hon nu skulle velat ha en sådan, vill säga.

Hon chansade och slog in hans namn direkt på Google, och fick napp också där. Där fanns diverse medlemskap i olika organisationer, allt ifrån bostadsrättsföreningen till scouterna och fler internationella organisationer inom geologi. Lite längre ned hittade hon till och med hans CV.

"Välutbildad - check, ingenjör i väg- och vatten, licentiatexamen i geologi, undrar varför han inte fortsatte och doktorerade när han ändå höll på?" Hon funderade vidare om han kanske misslyckats i sina doktorandstudier, men såg sedan att han tagit sin examen på bara två år. "Han är ju rena svärmorsdrömmen! Så perfekt kan ingen vara." Hon läste vidare och såg i hans CV att han talade både engelska, tyska, franska och spanska flytande och att han jobbat i fler länder än hon själv. Till slut kollade hon honom på Facebook, men där var det stopp, bara foto och namn. Men hon blev glad när hon såg hans bild och skämdes lite för att hon suttit och letat fel. "Han kanske är helt ok, även om jag inte behöver någon pojkvän just nu." Hon kom att tänka på det han sagt om att bli förvandlad till en pumpa, och undrade vad han menat med det. Hon undrade också som hastigast varför han inte ringt och förklarat. För hon tänkte definitivt inte ringa först. Hon letade inte efter ett förhållande.

Efter att ha varit ute och handlat ringde Peter, och lät jätteglad när hon svarade. Med tankarna kvar i hans CV besvarade hon hans hej med

"Hola guapo, como estas?"

"Muy bien, todavia extoy feliz desde anoche. Y tu?"

"Bien. Hablas espanol como un natural!"

"Si, al menos como un natural de Gotemburgo?"

Hon skrattade och fortsatte

"Nej, du pratar verkligen bra spanska! Var har du lärt dig det??"

"I Sydamerika när jag jobbade där. Fast det visste du väl redan?"

"Vad menar du?"

"Visst har du kollat upp mig på nätet?"

Hon blev tyst några stunder. Och svarade lite skamset

"Jo, det har jag ju faktiskt gjort." Och kontrade sedan med "Och du har förstås också kollat upp allt om mig?"

"Självklart, fröken Läkare-utan-gränser. Gör inte alla det?

De pratade vidare och konstaterade att antagligen kollade man nog rätt allmänt upp andra personer på nätet, speciellt som det var så lätt att hitta alla uppgifter. Samtalet fortsatte och en timme passerade snabbt.

"Vill du träffas?" frågade Peter plötsligt.

"Idag?"

"Ja, det är ju i och för sig kul att prata på telefon, men jag skulle ännu hellre vilja träffa dig."

Maria blev åter igen betänksam och tvekade en sekund innan hon svarade

"Det är väl dans ikväll, vi kan ju träffas där"

"Jo, men.." började Peter men blev avbruten.

"Visst sa du att du brukar gå dit?"

"Jo visst, men.."

"Bra, då ses vi där klockan åtta."

"Men vi kan väl träffas innan och.."

"Nu måste jag gå och ta hand om tvätten", avbröt Maria igen. "Vi ses snart!"

Maria la på och tog ett djupt andetag. "Vad var det där bra för?" sa hon för sig själv. Hon märkte att hjärtat bultade och hon funderade för en sekund på att ringa upp igen. Egentligen ville hon träffa honom direkt, men det gick ju inte. Hon skulle ju snart åka iväg och det skulle bara sluta olyckligt. Men några danser ihop skulle ju inte göra varken från eller till.

”Tänk att det ska vara så svårt att komma iväg från jobbet!” tänkte hon. ”Det finns alltid någon mer patient att se till.” Hon var redan en halvtimme sen och gick därför med bestämda steg mot omklädningsrummet för att inte missa dansen. Hon hade nära hem från sjukhuset och tackade sin lyckliga stjärna för att hon äntligen flyttat in till stan. Fram till nu hade hon hela livet pendlat till jobbet med tåg och buss. Hon förstod inte hur hon stått ut. Alltid tvungen att passa någon tågtid för att komma hem, och sedan spendera ändlösa timmar varje vecka till och från jobb och studier. Hon hade alltid funderat på att flytta närmare jobbet, men det hade till slut krävt ett uppbrutet förhållande för att det skulle bli av. Han ville helst bo längre ut på landet medan hon alltid velat in till stan. Till slut hade de insett att det inte bara var den saken som skiljde dem åt utan att de helt enkelt växt isär. Det är ju aldrig roligt att avsluta en lång relation, men det hade ändå gått förvånansvärt smidigt och de var fortfarande kompisar även om de nu sällan träffades.

Efter smörgås, dusch och ombyte på en halvtimme, och en extra tacksam tanke till sin enkla frisyr, sprang hon till bussen och hann precis med rätt buss. Hon sjönk ned på sätet och såg att hon precis skulle hinna i tid till den inledande kursen. När pulsen kommit ned på normalnivå hörde hon ett meddelande i högtalarna om trafikstörningar och suckade så högt att grannen tittade på henne. Hon gillade verkligen inte att komma in mitt i en lektion, och känna sig hopplöst efter alla andra och dessutom igen känna sig som en nybörjare. De närmade sig hennes hållplats och hon såg att det redan stod två bussar i kö vid hållplatsen, vilket var skälet till att de stod stilla. Föraren meddelade i högtalaren att han skulle öppna framdörren och att de måste vare försiktiga när de gick ut. När hon kom ut så såg hon en ambulans framme vid den första bussen och kände, trots att hon var sen, att hon måste erbjuda sin hjälp. Hon gick fram till ambulanssjukvårdaren vid båren och frågade

”Läkare, behöver ni assistans?”

”Tack, vi har en läkare med oss. Patienten fick snabbt hjälp på bussen och vi var på plats inom fem minuter.”

Hon ville inte ta mer av deras tid utan nickade bara till avsked och gick därifrån. Hon skyndade till dansen och när hon kom in såg hon till sin lättnad att kursen inte kommit igång. Dans var verkligen perfekt efter jobbet. Hon tyckte att det var det enda som på riktigt fick henna att släppa jobbtankarna, och hon glömde mycket riktigt alla patienter och ambulanser redan under de första dansstegen. Efter några byten var hon framme vid en kille hon kände igen från förra terminens danskurs. Hon hade ingen aning om vem han var eller ens vad hette, men älskade hans omtänksamma sätt att dansa. Hon anade också på hans leende när hon kramade om honom att han också gillade att dansa med henne. Hon hade många gånger tänkt prata med honom, men alltid varit tvungen att springa till bussen efter varje kurstillfälle för att hinna med sista tåget hem. Och på socialdanserna hade det varit samma sak, snabbt iväg till nattbussen. Nu var hon uppriktigt glad att träffa honom igen och kanske äntligen få tid att prata lite med honom.

Efter kursen såg hon att han snabbt blev uppbjuden och hon förstod varför. Han var visserligen ingen elegant dansare, som många av killarna var som var uppväxta med salsa, men han förde omtänksamt och mjukt och hade dessutom humor och självdistans. Hon avskydde killar som alltid skulle stila med sina egna färdigheter, eller med superkomplicerade turer som nästan ledde till ortopedkliniken. Och allra värst var de killar som mitt i en socialdans påstod att hon gjorde fel och började instruera henne om hur turen skulle ”egentligen” skulle utföras. Hon rös av obehag vid tanken. Hon skakade av sig den och bjöd upp en annan hon kände igen från den tidigare danskursen.

Efter några danser vilade hon och letade på dansgolvet efter den namnlöse mjukdansaren. Hon såg honom inte, men blev desto gladare när han plötsligt dök upp och bjöd upp henne. Salsan var ren glädje och hon fortsatte gärna med en bachata. Hon förundrades över hur bra de dansade ihop och njöt med huvudet på hans axel. Han gjorde, till hennes stora glädje, inga avancerade turer utan de dansade istället nära och mjukt. När Dj:n bytte till en kizomba la hon instinktivt armarna om hans hals så att han inte skulle försvinna. Han var längre än hon tänkt sig honom tidigare och hon njöt av att känna hans muskulösa rygg när de rörde sig i takt till musiken. Dansen var nära och öm och hon ville helst inte att den skulle ta slut, men när sista tonen klingade ut sa hon spontant ”Tack!” kramade om honom och öppnade ögonen. Hon hajade till när hon tyckte sig skymta sitt ex i andra änden av dansgolvet, men hämtade sig snabbt och gick av dansgolvet. De fortsatte prata och hon fick äntligen reda på att han hette Peter. När de kom in på jobb och vård, kom hon ihåg vad som hänt på vägen till dansen. Hon skulle just berätta när hon blev uppdragen på dansgolvet. Hon gillade inte att nobba en dans, men tyckte för den skull att man i alla fall kan begära lite artighet av den som bjuder upp, och skulle precis säga ifrån när hon såg att det är hennes ex.

”Hej, jag har saknat att dansa med dig” sa han och hon fick i ren förvåning inte fram något vettigt att säga.

Hennes ex dansade enkla turer och var en bra danspartner, men Maria trodde egentligen mest att han ville prata. De var helt på det klara med att de bara var kompisar, men Maria tyckte ändå att situationen kändes obekväm. Han ville inte släppa taget och en dans blev snabbt till flera och Maria visste inte riktigt vad hon skulle göra. Hon kunde skymta Peter då och då, och vill egentligen helst dansa mer med honom, och sa till slut desperat till sitt ex att hon måste gå ut och ta något att dricka. Väl ute i hallen kände hon förvirringen stiga och tog sin jacka och bara gick därifrån.

Plötsligt la hon sig ned på sätet. Det var i alla fall vad han såg i ögonvrån där han satt försjunken i sina egna tankar på bussen. Han vred automatiskt på huvudet och reagerade på att det inte såg bekvämt ut eftersom hennes armar hängde ned på golvet. Plötsligt slog det honom att hon kanske inte alls lagt sig ned, utan svimmat, så han sträckte sig över mittgången och frågade "Hur är det?" Då han inte fick något svar förstod han att hon verkligen hade svimmat av. Han kontrollerade snabbt och kände hennes puls, men ingen andning. När han lyfte hennes nacke kände han en svag andning komma igång. "Jaha", tänkte han för sig själv, "hon lever i alla fall, men vad gör jag nu? Det är väl ungefär så här långt som mina sjukvårdskunskaper sträcker sig..." Nu började passagerarna runt omkring reagera och han fick hjälp att lägga henne på golvet. Han såg till att hon fortsatte andas, men lyckades inte väcka henne och insåg att det var dags att kalla på hjälp. Det fanns gott om nyfikna passagerare som hängde över dem för att se vad som försiggick, och han bad en ung tjej med mobilen i handen att ringa efter ambulans och en annan att gå fram och berätta för föraren vad som hänt.

Vid nästa hållplats meddelade föraren i högtalarna att de skulle invänta en ambulans och han kunde redan höra sirenen svagt i bakgrunden. Ambulanspersonalen tog med vana händer hand om kvinnan, lyssnade på hans korta redogörelse och tackade för hjälpen. När han reste sig upp så insåg han att de stannat på hållplatsen där han skulle av och eftersom det inte var så mycket mer han kunde bidra med så gick han av. Fortfarande lite omtumlad såg han att det redan stod flera bussar i kö bakom hans, och han gick vidare i riktning mot klubben. "Det här var en ovanlig start på en danskväll", tänkte han och log. "Skönt att ha gjort något bra. Och skönt att jag reagerade på rätt sätt. Verkligheten är aldrig som på kurs. Och skönt att det kom hjälp så snabbt!"

Inne i danssalen strömmade bachata ur högtalarna och han glömde snabbt av händelserna på bussen. Det hade inte kommit så många, men han hejade på dem han kände och småpratade lite innan lektion kom igång, idag bara tio minuter sent. Han gillade den första timmens uppvärmning, dels för att komma in i stämningen och dels för att det annars var så lätt att sjunka för djupt ned i soffan hemma och inte komma iväg ut. Tiden gick fort och han var imponerad av lärarnas proffsighet. Deras entusiasm och leenden smittade av sig och de lyckades verkligen att få alla på gott humör. När de bytt danspartner några gånger möttes han av ett strålande leende och en uppskattande kram.

"Hej! Dig har jag inte sett på ett tag!" sa hon, och han svarade spontant leende

"Nej, det var en glad överraskning!"

De hann inte prata så mycket mer, men han fick i alla fall reda på att hon jobbat utomlands några månader, men inte var någonstans eller med vad. Han kom på att han inte ens visste vad hon hette. De hade gått på samma kurs förra terminen men hon gick alltid direkt efter lektionen så de hade aldrig pratat mer än några korta fraser under kursen. Han hade sett henne några få gånger på socialdanserna, men då hade hon också försvunnit iväg tidigt. Han tänkte på henne som ”Askungen”. I vilket fall så dansade de bra ihop och de förstod varandra väl trots att de bara hann utbyta några korta, snabba meningar när de dansade ihop på kursen. Hon var dessutom söt och hade glada ögon som fick hjärtat att slå ett extra slag av glädje och han hade flera gånger tänkt att han skulle vilja prata mer med henne.

Efter kursen droppade fler och fler in och dansen kom igång. Han blev snabbt indragen i en salsa och dansade glatt vidare tills han flera danser senare kände att det var lagom med lite vila. Det började bli fullt på dansgolvet och han kände igen många ansikten i vimlet. Lite längre bort upptäckte han Askungen och gick dit och bjöd upp henne. Salsan flöt perfekt och de skrattade och lekte sig igenom två till. I en nära bachata kände han hur väl de dansade ihop. Det var som om hon kunde förutse hans nästa tur och kunde känna hans tecken innan han tänkte dem själv. Efter ett tag var det som att de började dansa som en enda kropp och han visste inte vem som förde vem, dansen bara flöt utan tanke, mening eller ansträngning. När nästa låt började, en kizomba, drog han henne försiktigt intill sig och hon la armarna runt hans hals. De dansade precis så tätt som en kizomba kräver och han kände hennes varma, mjuka kropp och hennes kind mot sin. Hans arm omfamnade hela hennes slanka rygg och han blev förvånade över hur nätt hon var. Han blundade och lät deras synkroniserade kroppar bölja i takt med musikens vågor. Hans enda tanke var att han alltid ville känna hennes fingertoppar mot sin nacke och hennes varma andedräkt mot sin hals. När musiken tystnade sa hon

”Tack!” och kramade honom lite extra. Han tyckte för en sekund att hon stelnade till, men slappnade av när hon fortsatte med ett ironiskt leende ”Det är kanske dags för en paus? Får men egentligen dansa så här många danser ihop utan att åtminstone vara förlovade?” Han förstod vad hon menade

”Ja, vi balanserar nog på skvallergränsen. Hur många danser ’får man’ egentligen dansa ihop?”

De enades om att det nog var ok med två, tre danser och att skvaller dessutom alltid är irriterande, men att de oskrivna sociala reglerna egentligen nog var ganska bra. De var inte ju för det första inte särskilt strikta och medförde i alla fall att alla fick chansen att dansa. Och de gick ju också alldeles utmärkt att ignorera, enades de om. Han fick nu också reda på att hon hette Maria och jobbade i vården.

”Vet du förresten vad som hände på vägen hit?” frågade hon just som hon blev utdragen på dansgolvet till en salsa. ”Jag berättar mer senare” ropade hon över axeln.

Med fortsatt varm känsla tittade han ut över dansgolvet, först på Marias vackra rörelser, och sedan ut över vimlet. Det var som vanligt, en enda stor blandning. Och det såg faktiskt likadant ut på alla salsaklubbar han sett, både i Sverige och i andra länder. Han såg mest leenden och skratt, men också några nybörjare med sammanbitna miner och pannan i djupa veck. Andra var upptagna med att se så coola ut att de nästan glömde sin danspartner. När han såg ut över vimlet var i alla fall det första ord som han kom att tänka på – ”glädje”. Man såg alla åldrar från tonåringar till pensionärer, folk från alla länder och alla nivåer av dansare. Närmast DJ stod expertdansarna och i andra änden av salen nybörjarna. Expertdansarna var mest tjejer och han tyckte att det var lite synd att de fick stå still så mycket. ”Det är inte många andra sammanhang när man ser en så härlig blandning av folk” tänkte han för sig själv. Annars träffar man mest en grupp åt gången, en åldersgrupp, en nationalitet eller en yrkesgrupp.

Han blev snabbt uppryckt från sina tankar av en bastant dam som bryskt drog ut honom på dansgolvet innan hon frågade

”Får jag lov?”

”Ja visst” svarade han, vilket han alltid svarade av ren princip.

Den första salsan blev snabbt till flera och varje gång han var på väg från dansgolvet blev han uppbjuden igen. Han skymtade ibland Maria i vimlet, som dansade dans efter dans med samma kille. Hon kanske hade en pojkvän? Han blev lite bekymrad men kunde inte göra så mycket åt det, utan dansade vidare. När han till slut kom av dansgolvet hittade han inte Maria. Han gick ut i hallen, men hon var borta. ”Askungen har återigen försvunnit innan tolvslaget” tänkte han sorgset för sig själv. Av ren reflex tittade han på klockan och bestämde sig för att det nog också var dags också för honom att ge sig av, om än inte med hästvagn utan snarare med buss.