"Nu ska det nog fungera!" tänkte Maria efter att ha flyttat om i sin lilla lägenhet. Det var fortfarande några dagar till Peter skulle komma, men för att stilla sin otålighet rumsterade hon om så att han skulle få plats. Hon hade tömt några hyllor i garderoben och packat det hon inte använde så ofta i resväskorna under sängen, och skaffat några extra tallrikar till kokvrån. Som tur var så kunde de sitta ute på verandan och äta, det kändes i alla fall som lite extra utrymme. Men ändå, hur skulle han få plats? Maria hoppades att han hade med sig några verktyg, eller så kunde hon ju låna några, så att de kunde sätta upp någon extra hylla och lite krokar för sina saker.

Egentligen visste hon att hon oroade sig i onödan, för hon visste ju nu att Peter var lika lycklig som hon själv bara de fick vara tillsammans. Resten gick att improvisera. Det var knappt två veckor sedan deras helg tillsammans och de chattade varje dag med varandra, men tiden gick ändå frustrerande långsamt. På dagarna hade hon inte så mycket tid att tänka på Peter, men på kvällarna drömde hon sig tillbaka och fantiserade om honom bredvid sig. När hon försökte se objektivt på Peter så var han ju egentligen en ganska vanlig kille, ingen supertränad atlet eller fotomodell, men ändå i ganska bra form och han såg bra ut. Och han var längre än henne. Hon hade inte tänkt på det så mycket tidigare, men faktum att han var längre än henne var viktigare än hon velat erkänna för sig själv. Maria var stolt över att tänka jämlikt och behandla alla lika, så killens längd borde ju inte vara så viktigt. Ändå älskade hon att känna hur han omfamnade hela henne i sina armar, och hur han fick böja lite på nacken när han kysste henne. Hon älskade verkligen varenda millimeter av honom! Det spelade ingen roll att han inte var någon fotomodell, han var ändå den vackraste och mest åtråvärda hon kunde tänka sig. Hon rodnade lite när hon kände lyckokänslan hon upplevt när han lyft henne mitt i en dans. Det var ju egentligen ganska fånigt, men i och med att hon var lång så lång som hon var, var det sällan någon som försökte lyfta henne. Men Peter hade gjort det så lätt. Det var ju verkligen inte så värst jämlikt att vilja bli lyft av en man, men Maria log ändå åt minnet och känslan det skapade. Hon längtade efter Peter!

Det blev till slut fredag och Maria hade gått hem lite tidigare från sjukhuset och förberett en god middag, städat en gång till och till och med köpt ljus vilket inte var så lätt att hitta. Expediten hade beklagat sorgen och hoppats att det inte var någon alltför närstående som dött, och det tog ett tag för Maria att först förstå vad hon menade. Hon kom ihåg att levande ljus mest var något man hittade i kyrkan eller tände hemma när man sörjde. Hon gjorde ett lamt försök att förklara, men tackade sedan bara för expeditens deltagande och gick hem.

Peter hade sagt att Raul skulle släppa av honom och att han skulle komma vid femtiden. Maria visste att det kunde betyda kl sex, sju eller ännu senare så hon satte sig på verandan och väntade. Det var en varm kväll och när solen började gå ned fylldes luften av doften från blommorna och träden i trädgården, och med ljudet av hundratals syrsor. Maria hade först intalat sig själv att inte göra något särskilt mer än att förbereda middag, men hade sedan ändå spenderat en lång stund framför spegeln med att sminka sig, och sedan lika länge för att välja kläder. Hon ville inte se uppklädd ut, men ändå framhäva sina bästa sidor, och dessutom hoppades hon på att hon inte skulle ha kläderna kvar på så länge efter att Peter klivit över tröskeln. Hon rodnade åt sina tankar, och valde en tight topp utan BH och ett par alldeles för korta shorts som hon aldrig skulle våga gå ut på stan med. Hon tittade sig i spegeln och hoppades att Peter inte skulle kunna motstå det han såg.

Till slut hörde hon hur det knastrade i gruset runt hörnet och såg Peter komma med bestämda steg mot ingången. Maria rusade upp, sprang fram till honom och slängde sig om hans hals. Peter släppte alla sina väskor och kramade henne så hårt att hon svävade några centimeter över marken. Han släppte varsamt ned henne och de kysste varandra länge och innerligt. Peters händer letade sig snart in under Marias topp och smekte hennes varma rygg.

"Kom!" sa Maria och tog hans hand. De släpade med sig Peters väskor in och släppte dem alldeles innanför dörren. Peter drog Marias topp över hennes huvud och hon hjälpte Peter av med hans T-shirt. Peter stannade en sekund och tittade på Maria

"Åh, vad du är vacker!"

Resten av kläderna försvann snabbt och de älskade hett på Marias soffa, med all passion som två veckors väntan innebär. Efteråt stannade de kvar i varandras armar och njöt av känslan av varm hud under fingertopparna.

"Du kanske är hungrig?" frågade Maria. "Jag har förberett middag. Egentligen hade jag tänkt fråga dig så fort du kom hit, men jag hann inte riktigt..."

"Jo, jag är faktiskt lite hungrig. Och det var inte riktigt heller det första jag tänkt på.." log Peter.

"Du kanske vill duscha efter resan, så kan jag värma maten?"

"Tror inte jag vågar det. För då kommer jag bara att dra med dig in i duschen och då blir det aldrig någon mat. Om en vecka kommer någon att hitta två utmärglade, men leende, svenskar i duschen."

"Ja, det måste jag ju starkt avråda från som läkare" skrattade Maria. "Men efter maten..." blinkade hon åt Peter och drog långsamt och utmanande på sig kläderna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Solen hade just gått ned och de kunde urskilja den stjärnklara himlen i luckorna mellan träden bakom Marias lägenhet. Maria och Peter satt och åt middag tillsammans med Santiago och njöt av både dofterna från maten och från blommorna i trädgården, dä...

Santiagos män ledde ut alla ur baren och bakband dem med buntband. Samtidigt som även stridshelikoptern landade bakom dem, steg Santiago ur helikoptern och sa till Peter med ett leende   "Gå du, hämta Maria!" Peter sprang över gräsmattan, in ge...

Santiago lät sin helikopter hovra några hundra meter från centrum i Fortuna. Peter kunde se baren med gräsplanen bakom och längst bort kyrkan. Det såg precis ut som på satellitbilderna. Samhället låg öde i gryningen och daggen gjorde gräsmattan grå d...

Peter vaknade av att Santiago ruskade honom och sa "Vakna Peter! Det är dags att ge sig av."   Peter kom först inte ens ihåg var han var, men när han gnuggat sömnen ur ögonen kom han ihåg att han var på militärförläggningen därför att Maria bli...

Maria var rädd. Räddare än någon gång tidigare i livet. Hon låg på sängen och kramade sin mobil, och kunde bara inte förmå sig att gömma den någonstans. Det kändes som om den var hennes enda länk till tryggheten och det vanliga livet utanför hennes f...