"När jag är ute på uppdrag får jag sådana här bilder via FN. De har faktiskt fått USA på att leverera dom. Jag får dom för att se att området är fritt från både människor och stora djur innan vi spränger av laddningarna. Det tar för lång tid att beställa dem i förväg så jag har fått ett nummer till en "John" på en ospecificerad myndighet i USA. Jag vet fortfarande inte vad han heter mer, eller om han ens verkligen heter John, men jag har pratat rätt mycket med honom de senaste åren. Han är en sådan där människa som alltid svarar oavsett tid på dygnet, så jag ringde honom innan vi åkte från lägenheten och sa som det var. Eftersom vi är ganska nära Bolivia så gick han med på att skicka mig bilder med Bolivia i ena hörnet och Fortuna i andra så att det ska passera obemärkt i deras granskningssystem. Fast jag måste erkänna att jag inte fått så här högupplösta bilder förut" avslutade Peter med ett leende. Santiago gapade av förvåning.

"Är det sant?" Peter nickade. "Du menar alltså att NSA hjälper den Paraguayska militären frivilligt?"

"Om det nu är NSA? Fast vilka skulle det annars vara? Nåja, indirekt så gör dom ju det även om dom inte vet om det. Eller det kanske de gör?" rättade Peter sig själv, "de kanske har full avlyssning och koll, men i vilket fall så skickar John en ny bild varje timme tills vi säger att det räcker." Santiago skrattade och sa

"Ursäkta Peter, men det här är bara för mycket. Men mitt i allt elände så är det här ju fantastiskt och till otroligt stor hjälp. Lägg upp bilderna på skärmarna!"

Peter fick hjälp av en av operatörerna och de kunde nu i detalj studera läget i Fortuna. Under tiden Peter berättade om bilderna hade en grupp i militärens flygutrustning anmält sig och väntade i ett angränsade rum. Santiago fortsatte att studera bilderna och Peters mobil pep igen.

Peter var inte helt säker på det sista, men visst att både han och Santiago skulle göra allt för att uppfylla löftet.

Peter avslutade samtalet med Maria och efter att ha försökt trösta henne så gott han kunde. När Peter berättade allt för Santiago fick han en mörk blick i ögonen och ringde direkt till polisen. De försäkrade att deras lokala kollega hade situationen under kontroll i Fortuna. Santiago kramade telefonen så att knogarna vitnade, men sa bara

"Vi tar över" och la på. Han svor förste en lång harang över knarkhandlare och korrupta poliser i allmänhet, och sedan över de i Fortuna i synnerhet. Han tog sedan ett djupt andetag och började dela ut order till sina underställda och till Peter sa han

"Nu tar vi över det här. Peter, du messar till Maria och tar reda på hur många de är, om det finns andra personer närvarande, exakt vilken byggnad och vilket rum de hålls i, hur huset ser ut. Kan du också kontrollera andra mobiler nära Marias?" Peter nickade.

"Bra", sa Santiago och fortsatte dela ut order till operatörerna.

De började febrilt sända ut meddelanden och ringa runt, och Peter skickade sitt SMS till Maria. Han la också till att han nu hade Santiagos hjälp. Sedan kopplade han upp sin bärbara dator och fick en internetuppkoppling av en av operatörerna. Han kontrollerade sin mejl och fann det svara han letat efter. Peter började djupt koncentrerat arbeta och laddade snart upp flera bilder på skärmen.

"Titta på det här", sa Peter till Santiago som motvilligt tog uppmärksamheten från operatörernas stora skärmar.

"Här är Fortuna."

"Det har vi ju redan sett" snäste Santiago av eftersom han var mitt i planeringen av en operation.

"Jo, men inte en aktuell bild och definitivt inte den här." sa Peter och växlade till en bild från en infrarödkamera.

Bilden visade en byggnad från ovan med en öppen plats framför där tre bilar gav en svag värmesignal. Byggnaden såg ut som man såg tvärs igenom den med rödgula konturer av människor på olika ställen. Några avtecknade sig tydligt och Peter gissade att de var de som befann sig på övervåningen, medan övriga var lite otydligare. Köket på baksidan av byggnaden lyste upp och de såg tydligt värmen från en spis. När Peter växlade tillbaka till den första bilden visade den ett fågelperspektiv av centrum i Fortuna med tre bilar på samma ställe som i infrarödbilden. Nu såg de att det var två, stora svarta stadsjeepar och en polisbil.

"Var har du fått de härifrån?" frågade Santiago i äkta förvåning.

Peter var fortfarande lite tveksam, men tacksam för all hjälp han kunde få. Han packade snabbt ihop en bag med sina elektronikprylar och lite extra kläder, och gav sig av. Han skickade ett lugnande SMS till Maria från bilen. Det tog en halvtimme till basen på flygplatsen och efter noggrann kontroll av Peters papper och väska av bistra militärpoliser vinkades de in. Basen låg i andra änden av landningsbanan jämfört med den civila terminalen och de passerade flera helikoptrar på vägen till ett bergrum dolt av stora träd. När Santiago presenterat Peter för de två operatörerna i tjänst ringde Peters mobil. Det var Maria. Peter blev först glad över att höra hennes röst, men sedan allt mer oroad över rädslan i hennes röst och vad hon hade att berätta. Hon talade lågt och berättade att hon krupit in i en garderob för att inte höras ut.

Maria berättade att nu hade två stora stadsjeepar hade kört upp och parkerat på gräsplanen framför huset tillsammans med en polisbil. De hade först blivit glada över att hjälp anlänt, men sedan hade två civilklädda män med automatvapen hämtat Marias kollega Francisco. De hade misshandlat honom och tvingat honom att ringa till Läkare utan gränser för att begära en lösensumma för dem. Först hade han försökt förklara att de bara hjälpte lokalbefolkningen, och sedan försökt med att alla visste att de var där inklusive polisen och militären i Mariscal Estigarribia. Den unge mannen i kostym som ledde de andra bara hånlog och svepte ut handen i en gest mot den lokala polisen i rummet och tillade att militären var mesar som mest höll sig på sina förläggningar. När de släpat tillbaka Francisco och låst in honom tillsammans med Maria och hennes andra läkarkollega Jean, plåstrade de om Francisco så gott de gick. Han var blåslagen och blödde från en krossad läpp och ögonbryn, men var för övrigt mest arg. Han var säker på att de var från någon lokal knarkliga, och svor långa ramsor över dem. Till sist berättade han att han hört att de skulle flyttas nästa morgon. Maria lät nu helt förtvivlad.

"Maria är kidnappad!" skrek Peter chockad till Santiago.

"Va, vad menar du?"

"Vet inte, vänta." svarade Peter samtidigt som han sammanbiten knappade in ett snabbt svar till Maria. Han vågade inte ringa henne för att inte dra uppmärksamheten till hennes mobil.

Peter gick fram till sin dator och knappade in Marias nummer.

"Hon är i en liten by som heter Fortuna, nära en stor öppen plats mitt i byn."

"Hur kan du veta det?" frågade Santiago nyfiket.

"Via mitt jobb, men det är nog bäst att du inte frågar mer." Innan Santiago hann öppna munnen plingade det till i Peters mobil igen.

Peter berättade för Santiago vad Maria skrivit.

"Ja, du måste börja med polisen. Om vi har tur så har de en lokalpolis i Fortuna"

Peter ringde snabbt till polisen som lovade att återkomma så snabbt de kunde. Han var alldeles kall av oro och vankade nervöst fram och tillbaka i rummet utan att kunna sitta ned på grund av allt adrenalin som pumpade runt i kroppen.

"Sätt dig ned och ät det här." beordrade Santiago och räckte över chokladbit. Han kände igen stressymptomen. Peter åt och frågade sedan uppgivet

"Vad ska jag göra?"

"Vi ger polisen några minuter på att killa läget lokalt. Har du förresten en karta på datorn?"

"Visst, här är en vanlig karta så länge" svarade Peter och räckte över en karta över Paraguay till Santiago. "Just det!" sa kan sedan halvt för sig självt och gick ut för att ringa ett samtal. Santiago lät honom hållas och var glad att Peter fått tankeverksamheten tillbaka efter den första chocken. Peter kom tillbaka in och visade Santiago till datorn.

"Titta här är Fortuna" sa Peter och visade en satellitbild från Google Earth. "Ser ut som en helt vanlig by med kyrkan mitt i centrum och en stor gräsplan framför." Det syntes vägar på var sida om planen, kantade av låga hus.

"Säkert affärer och barer." spekulerade Santiago. "Allt man behöver för en söndag i byn - först mässan, sedan fotbollsmatch på planen och till sist baren."

Peters telefon ringde och han svarade och lyssnade till vad polisen hade att berätta. Det fanns en lokal polis i området som var på väg till Fortuna, men han var åtminstone en timme bort. Och poliserna lovade att återkomma igen när de undersökt situationen. Peter försökte förklara att det var allvarligt men, men fick till svara att det säkert inte var så farligt och att de hade full kontroll på situationen.

Santiago skakade på huvudet och muttrade något om inkompetenta poliser.

"Ta med dig datorn och mobilen så åker vi till vår ledningscentral."

"Kommer jag in där?"

"Oroa dig inte. Ta bara med ditt pass och dina papper från FN. Vi har mycket bättre kommunikationer och översikt därifrån."