Peter tittade ut över slätten från kullen där han stod bredvid Rauls helikopter. Det var tidig morgon och en behaglig bris svalkade skönt i morgonsolen. Han kunde fortfarande känna Marias doft när han andades in och värmen från hennes kropp dröjde sig kvar när han slöt ögonen.

"..och blir det bra här?"

Peter vaknade upp ur sina dagdrömmar

"Va?"

"Jo, jag frågade om jag kan ställa lådan med elektroniken här?" upprepade Raul.

"Visst, det blir bra."

"Du tänker på henne, va?"

"Nejdå" ljög Peter.

"Så du bara står och ler åt helikoptern då?" retades Raul och Peter skrattade förläget.

"Okey då, jag stod och drömde om Maria. Det var bara en så underbar helg och jag saknar henne redan. Och tack igen för lunchen, det var en bra start."

"Jo, det syntes på er hur mycket ni längtade efter varandra, så du behöver inte berätta mer om resten av helgen. Du skulle förresten hört mina släktingars spekulationer när ni gått..."

Peter rodnade

"Kan tänka mig att de faktiskt gissade ganska rätt..."

"Så vad händer nu då?" avbröt Raul bryskt.

"För första gången så vet jag faktiskt vad jag ska göra när det gäller Maria. Och jag vet vad hon vill också. Tidigare visste jag inte vad hon ville, och det kanske hon inte visste själv heller, men nu ska jag i alla fall åka tillbaka till henne så snart vi är klara här. Först hade jag tänkt stanna i Bolivia och räkna ut kartbilderna och sammanfatta resultaten, men det kan jag ju lika gärna göra hos Maria. Och hon bad mig komma tillbaka så fort som möjligt! Och innan du frågar, hon vill verkligen att jag ska bo tillsammans med henne i Mariscal Estigarribia."

"Hoppas bara att hon är säkrare på vad hon vill den här gången" retades Raul vidare.

"Ja, eller hur" skrattade Peter. "Men nu har hon ju faktiskt hunnit tänka i en månad. Och skulle hon kasta ut mig så kan jag ju bara komma och bo hos er! Din svärmormor vill säkert göda mig lite!"

"Visst du är välkommen", svarade Raul ironiskt, "men kom ihåg att det är henne du får bo hos, inte hos oss!"

De fortsatte gnabbas under det att de lastade av helikoptern och förberedde dagens mätning. Peter kom hela tiden på sig med att tänka på Maria, och han längtade verkligen tillbaka. De hade stannat länge och älskat i Marias säng och däremellan bara gått ut för att äta eller ta en kort promenad. De hade båda njutit av varje sekund och kommit varandra bra mycket närmare på bara en helg än under hela den senaste månaden med chat och mejl. Han hade upptäckt mer och mer av Marias omtänksamma och kärleksfulla sida allt eftersom hon vågade öppna upp sig mot honom, och vågade lita på honom. Hon hade berättat om sina tidigare förhållanden och dejter som alla slutat mer eller mindre dåligt, men nu märkte han att hon blev hon mer och mer säker på att hon träffat en kille hon kunde lita på och som verkligen tyckte om henne.

Efter middagen passade Peter på att fråga Raul om råd för sin resa tillbaka till Maria.

"Du behöver inte oroa dig", intygade Raul, "du har pass och papper från FN så du behöver inte något visum. Och de nödvändiga stämplarna som du behöver för att inte få problem när du ska ut ur landet, de har vi. Det fixar sig."

De pratade vidare om Mariscal Estigarribia och Rauls släkt, och han berättade att släkten hade en ranch utanför stan som en av Isabellas bröder skötte om.

"Ni måste komma och hälsa på där också. Då blir det ännu mer salsa när hela släkten är med." sa Raul menande.

"Kul! Men nu när du säger det, så måste jag fråga en sak. Tjejerna som jag dansade med, alltså din frus kusiner eller vad de nu var, de såg så missnöjda och föraktfulla ut med att de tappade greppet när vi dansade."

"Vadå de tappade greppet, släppte du taget?"

Peter förstod inte riktigt vad han menade med att släppa taget, och förklarade att de bara gled iväg, och att han så klart lät dem glida iväg om de inte höll fast för han ville ju aldrig klämma tjejens hand med tummen. Han använde ju bara fingrarna för att föra. Just för att inte klämma henne. Raul funderade en stund innan han svarade förnöjd

"Jag såg ju att det fungerade utmärkt när du dansade med Maria, och om jag inte vetat att du kom från "jämlika" Sverige så hade jag nog avfärdat dig som en mes som inte kan hålla i en kvinna. Men det är väl lite av vårt "macho-sätt" som skiner igenom. Tjejerna förväntar sig att du ska ha full kontroll och att du håller i ordentligt. Om du inte gör det så är du antingen kass på att dansa eller en mes. Grattis, du har hittat en äkta kulturkrock!"

Peter såg fundersam ut.

"Det låter ju otroligt för mig, men jag tror så klart på vad du säger. Menar du verkligen att tjejerna här finner sig i att killarna klämmer dem och för dem hårdhänt?"

"Njä, inte riktigt. De lär säga ifrån när de inte gillar något, och då får du komma ihåg att det alltid är ditt fel. Och det lär du få höra också. Så prova nästa gång du dansar. Kläm varligt om hennes hand, eller ta hennes handled. Om du lyckas så kommer du märka allt annat än föraktfulla leenden!"

"Ja, ja. Jag får väl göra som en äkta svensk och anpassa mig. Fast mer macho alltså."

"Ja, fast kanske inte mot Maria?" undrade Raul klurigt.

"Nej, bevara mig väl! Det skulle sluta riktigt illa! Dessutom ligger det inte riktigt för mig att alltid tänka på att vara macho." Raul svarade retfullt, knappt hörbart dolt i en hostning "Svenska mesar" varvid Peter boxade honom på armen.

"Såja, det finns hopp!" skrattade Raul och Peter stämde in.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Solen hade just gått ned och de kunde urskilja den stjärnklara himlen i luckorna mellan träden bakom Marias lägenhet. Maria och Peter satt och åt middag tillsammans med Santiago och njöt av både dofterna från maten och från blommorna i trädgården, dä...

Santiagos män ledde ut alla ur baren och bakband dem med buntband. Samtidigt som även stridshelikoptern landade bakom dem, steg Santiago ur helikoptern och sa till Peter med ett leende   "Gå du, hämta Maria!" Peter sprang över gräsmattan, in ge...

Santiago lät sin helikopter hovra några hundra meter från centrum i Fortuna. Peter kunde se baren med gräsplanen bakom och längst bort kyrkan. Det såg precis ut som på satellitbilderna. Samhället låg öde i gryningen och daggen gjorde gräsmattan grå d...

Peter vaknade av att Santiago ruskade honom och sa "Vakna Peter! Det är dags att ge sig av."   Peter kom först inte ens ihåg var han var, men när han gnuggat sömnen ur ögonen kom han ihåg att han var på militärförläggningen därför att Maria bli...

Maria var rädd. Räddare än någon gång tidigare i livet. Hon låg på sängen och kramade sin mobil, och kunde bara inte förmå sig att gömma den någonstans. Det kändes som om den var hennes enda länk till tryggheten och det vanliga livet utanför hennes f...