Santiagos män ledde ut alla ur baren och bakband dem med buntband. Samtidigt som även stridshelikoptern landade bakom dem, steg Santiago ur helikoptern och sa till Peter med ett leende

"Gå du, hämta Maria!"

Peter sprang över gräsmattan, in genom baren och tog trappan i två steg. Han stannade till utanför Marias dörr och ropade på svenska

"Maria, det är jag, Peter!" för att inte skrämma dem när han öppnade dörren. Läkargruppen satt chockade på golvet, i hörnet bakom dörren. Han såg rädslan i deras ögon, men samtidigt lättnaden när han så lugnt som möjligt förklarade att det var över. Peter hjälpte Maria upp och tog henne i sina armar och strök henne försiktigt över håret samtidigt som han kramade henne. Maria la armarna om Peter och kramade honom samtidigt som hon tyst grät på hans axel. De omfamnade varandra länge och Maria behövde verkligen känna tryggheten från Peter för att förstå att det var över. När hon till slut leddes ut ur rummet med Peters arm om sig, stelnade hon till och utropade

"Ana och Felicia!" Hon bröt sig loss och fortsatte "De måste vara helt chockade!" och rusade mot dörren till vänster. Hon rusade in och Peter förstod nu att hon menade den sjuka frun och dottern. Han förstod också hennes oro med tanke på allt larm och oljud, men samtidigt log han för nu han visste att Maria skulle komma över sin egen chock.

Santiago lät sin helikopter hovra några hundra meter från centrum i Fortuna. Peter kunde se baren med gräsplanen bakom och längst bort kyrkan. Det såg precis ut som på satellitbilderna. Samhället låg öde i gryningen och daggen gjorde gräsmattan grå där polisbilen och de två stadsjeeparna stod parkerade.

Stridshelikoptern svepte på någon meters höjd över baren, gjorde en brant sväng och stannade på fem meters höjd över gräsplanen med nosen riktad mot baren. Ingen av helikoptrarna var direkt tystgående, och stridshelikopterns dån var direkt öronbedövande och Peter kunde gissa vilken chock de måste fått i baren, ja faktiskt i hela Fortuna. Han såg i stridshelikopterns kamera att männen framför baren stelnade till och tittade i förundran på helikoptern. Han hörde i högtalarna hur den i sina starka högtalare uppmanade männen att lägga ned sina vapen och komma ut ur huset. Samtidigt som stridshelikoptern gjorde sin sväng över planen manövrerade Santiago sin helikopter fram över barens tak och tre av männen firade ned sig på taket. Santiago backade från baren och lyfte lite så att de hade översikt över både planen och baksidan på baren. Peter manövrerade kameran så att han i detalj kunde se hur männen på taket snabbt och effektivt delade upp sig. En placerade sig på framsidan av det platta taket med höjt vapen ut mot gräsplanen, medan de två andra fäste var sin lina och firade sig ned längs baksidan av baren. En tog sig snabbt in i Marias rum och en in i det tomma rummet. Peter hörde snart deras korta meddelanden att rummen var säkrade.

Peter kunde nu höra att stridshelikoptern upprepade sitt budskap och att flera personer kom ut ur baren med händerna i luften. Han kunde se vad han antog vara kökspersonal och barägaren, och två personer som måste vara "maffioso". Peter såg nu i helikopterns kamera att något hände på baksidan av baren och han zoomade in. Ett av fönstren på bottenvåningen hade öppnats och polisen vältrade sig ut. En man i kavaj var halvvägs ut genom fönstret när Santiago gav en order och en kort salva från deras kulspruta fällde polisen till marken. Peter gapade i förvåning, men sa inget. Mannen i kavajen klättrade snabbt in igen.

Santiago gav nu två snabba order och stridshelikoptern sköt den ena stadsjeepen sönder och samman med sin grovkalibriga kulspruta. Glaset splittrades och plåten förvreds till en allt mer oigenkännlig hög med metallfragment. Ljudet var öronbedövande och Peter uppfattade knappt de andra knallarna som kom inifrån huset. På framsidan stod nu männen hukade med händerna skyddande deras huvuden och de la sig omedelbart ned när de blev beordrade till det. Stridshelikoptern fortsatte med att igen upprepade sin order att alla skulle komma åt, nu med tillägget att det var den sista varningen. Ännu en knall inifrån huset följdes av flera "Klart!" när Santiagos två män säkrade rummen i baren. De slängde först ned chockgranater vars skarpa knall och ljussken bedövade männen på bottenvåningen i några sekunder, tillräckligt för att de skulle oskadliggöra dem. När de hörde "Allt klart" i hjälmarna svängde Santiago in och landade på gräsplanen samtidigt som stridshelikoptern backade bort och hovrade ovanför kyrkan. Den tredje helikoptern svängde nu också in över planen och landade, och Peter såg nu tydligt de röda ambulanskorsen på den.

Peter vaknade av att Santiago ruskade honom och sa

"Vakna Peter! Det är dags att ge sig av."

Peter kom först inte ens ihåg var han var, men när han gnuggat sömnen ur ögonen kom han ihåg att han var på militärförläggningen därför att Maria blivit kidnappad. Han hade fått låna en brits i ett vilorum när han inte längre hade något att bidra med. Tanken på Marias farliga situation gjorde honom nu med ens klarvaken, och han skvätte lite vatten i ansiktet, gnuggade sömnen ur ögonen och gick ut till Santiago.

Det var fortfarande samma aktivitet i ledningscentralen och Santiago ledde arbetet.

"Har du fått sova något?" frågade Peter honom.

"Ja, någon timme. Men nu är det dags att ge sig av."

"Vad är klockan?"

"Fyra. Vi ska vara i Fortuna när solen går upp."

"Varför inte överraska dom när det är mörkt?"

"De kommer säkert att gå upp när solen går upp. Alla vill utnyttja den svala morgonen, så då samlas de antagligen på verandan utanför baren för att äta något innan de ger sig av. Och då ska vi vara där. Om vi överraskar dem inne så är det mycket farligare och jag vill inte ha någon av mina män skadade. Och inte heller Maria", la Santiago till.

"Ok. Kan jag göra något?"

"Ladda ned de senaste bilderna. Och förbered ett meddelande till Maria, om att hon ska hänga ut något färgglatt genom fönstret på baksidan, eller inne om hon inte kan öppna det. Och att de ska hålla sig borta från det fönstret. Men skicka det inte förrän vi åker. Vi kan inte riskera att kidnapparna får reda på att vi kommer. Men vi måste också varna Maria, så detta får bli en kompromiss."

Peter laddade ned de senaste bilderna och såg att det inte var någon aktivitet. Köket var tomt och i baren fanns bara en person som såg ut att vara vaken. De övriga låg på sofforna. Peter frågade operatörerna om de kunde skicka bilder till dem när de gett sig av, och arrangerade sedan så att nya bilder först skulle skickas direkt till operatörerna.

"Här", sa Santiago och lämnade över en hög med utrustning till Peter, "ta på dig det här." Peter tog på sig en overall och en skottsäker väst, och fick en stor hjälm med uttag för sladdar. Han hade haft samma typ av hjälm när han senast flög med Santiago och visste att den var helt nödvändig i helikoptern för att man över huvud taget skulle kunna prata med varandra i oväsendet från rotorn.

"Det räcker. Ta på dig hjälmen när vi kommer ut till helikoptern. Nu går vi."

Santiago förklarade på vägen ut att de skulle flyga så obemärkt som möjligt till Fortuna och där landsätta några av Santiagos män som skulle frita Maria. Han gick dock inte in på några detaljer.

När de kom ut så var det fortfarande mörkt, men man kunde ana en något ljusare himmel i öster och det ljusnade allt eftersom. Landningsbanan låg öde och morgondimmorna svepte trolskt in omgivningarna. Den fuktiga luften var behagligt sval när Santiago gick fram mot en av de uppställda helikoptrarna. Han visade in Peter i det ena pilotsätet och kopplade in hans hjälm.

"Skicka meddelandet till Maria nu" sa han samtidigt som han satte en klumpig dator av fältmodell i händerna på Peter.

Helikoptern hade en last- och passagerardel med två öppna dörrar längs sidorna. I den vänstra satt en kulspruta monterad som sköttes av en av Santiagos män i full flygutrustning. Han hade sällskap av ytterligare tre män på bänkarna. Santiago klev in, kopplade in sig och startade omedelbart helikoptern. Samtidigt startade helikoptern bredvid dem sin rotor och Peter hörde också en annan helikopter starta bakom dem.

De steg snabbt till hög höjd och körde rakt söderut. När de lämnat staden bakom sig girade de höger och dök snabbt nedåt. En kort sekund trodde Peter att de skulle krascha, men Santiago rätade upp helikoptern alldeles ovanför marken. Det kändes som om de flög en meter över marken och bara någon meter efter helikoptern framför. Han såg att den var fullastad med raketer såg ut att ha plats för bara en eller två personer. Peter tänkte att bara anblicken av den kunde skrämma ihjäl vem som helst.

"Lär dig datorn, vi är framme om 30 minuter. Din uppgift är att hålla utkik", beordrade Santiago Peter. "Något svar från Maria?"

Peter skulle just ta upp sin mobil när han såg att den var synkroniserad med datorn.

"Bara ett ok. De är redo."

Peter koncentrerade sig på datorn och försökte ignorera landskapet som susade förbi alldeles utanför fönstret. Han hade tillgång till en karta med helikoptrarnas position som röda, rörliga punkter, och video från kameror på helikoptrarna. Han kunde styra kameran under deras egen helikopter och zooma in detaljer på marken under. Den var förvånansvärt stabil och ingenjören i Peter kunde inte låta bli att bli imponerad. En bild blinkade till i hörnet av skärmen och Peter plockade upp den. Det var den senaste bilden från Fortuna och han kunde nu se en person i köket och några andra på gräsmattan framför baren. Värmesignalen visade att de rökte. Övervåningen såg likadan ut med Marias rum i mitten, den sjuka frun och dottern till vänster och ett tomt rum till höger. Peter rapporterade situationen till Santiago, som förde vidare meddelandet till sina män.

"Vi är framme" meddelade Santiago kort, och lät avståndet öka till stridshelikoptern framför.

Maria var rädd. Räddare än någon gång tidigare i livet. Hon låg på sängen och kramade sin mobil, och kunde bara inte förmå sig att gömma den någonstans. Det kändes som om den var hennes enda länk till tryggheten och det vanliga livet utanför hennes fängelse. Det hade börjat som en obehaglig och farlig situation, men en som hon trots allt kunnat hantera. Nu kände hon sig helt hjälplös och tvivlade inte en sekund på ondskan hos männen på undervåningen.

Det hade börjat som en vanlig dag för läkargruppen när de var på resande fot. När de kom fram till Fortuna hade de parkerat vid gräsplanen mitt i samhället och satt upp sin mobila mottagning. De var väntade och det fanns redan en skara människor som satt i skuggen och väntade på dem. Francisco började med att berätta om Chagas sjukdom för dem som samlats och vad det fanns för botemedel, samtidigt som Maria informerade den lokala sköterskan. Efter genomgången tog de emot de som vill få hjälp med mediciner eller en undersökning. Långt fram i kön stod en man som knappt kunde stå still. När han kom fram till Maria förklarade han att hans fru och dotter låg hemma sjuka och att han inte visste vad han skulle göra. Mannen var grå i ansiktet och hans trötthet lyste igenom hans upprördhet, och Maria var rädd att han skulle kollapsa vilken sekund som helst. När han berättade att de låg sjuka i baren alldeles bredvid där de parkerat erbjöd sig Maria att följa med honom och undersöka dem.

Båda var mycket svaga och Maria insåg snabbt att hon inte hade tillräckliga resurser för att behandla dem på plats. Hon satte dropp och ringde till Mariscal Estigarribia för att begära sjuktransport. Det visade sig dock att de bara hade en fungerande ambulans för tillfället och de vågade inte skicka ut den så långt. Maria frågade om mannen kände till någon transport i Fortuna, men han skakade bara uppgivet på huvudet och förklarade att han gjort allt han kunnat för att arrangera det. Maria visste att en transport i deras buss var omöjlig i deras tillstånd och sökte febrilt efter någon annan möjlighet. Hon gick ut och frågade sina kollegor, men de kunde inte heller komma på någon lösning. Det bästa Maria kunde komma på var att erbjuda mannen att först åka tillbaka till Mariscal Estigarribia och sedan komma tillbaka med hjälp. Mannen försvann då in i baren för att komma tillbaka med ett gevär i handen.

Han siktade på Maria och sa att om de inte ordnade så att ambulansen kom och hämtade hans fru och dotter skulle han skjuta dem alla och sist sig själv. Maria så desperationen i hans ögon, men lyckades till slut få honom att gå med på att gå in i baren så att det kunde ringa igen. Maria fick samma negativa svar igen och då låste mannen abrupt in Maria och hennes kollegor i ett rum på övervåningen. De försökte tala honom tillrätta genom dörren, men han svarade bara att de fick sitta där tills det kom en ambulans. De fick ringa en gång till till Mariscal Estigarribia och framföra budskapet, men sedan lämnade han dem i rummet. Så fort de blivit ensamma messade Maria till Peter.

Strax efter de blivit lämnade på rummet öppnades dörren av en polis som bad dem komma med ned. De blev oerhört lättade och tackade polisen, men märkte när de kom ned för trappan att allt inte stod rätt till. I baren stod fyra män i solglasögon med automatvapen, samt en liten man med backslick, klädd i snygg kavaj och uppknäppt skjorta, också han med solglasögon på. Maria hann tänka att de såg ut som karikatyrer av italienska maffioso, men hon var alldeles för rädd för säga något. Den lille kavajmannen förklarade med ett hånleende att det var de som bestämde i Fortuna och att han nu ville ha pengar för att släppa Maria och hennes kollegor. De försökte förklara att Läkare utan gränser inte är en rik organisation som man kan begära pengar från, och att de bara var där för att hjälpa lokalbefolkningen. Kavajmannen viftade bara bort deras invändningar och tvingade dem istället att ringa till Läkare utan gränser och framföra kravet. Sedan leddes de upp till sitt rum igen. Strax blev Francisco hämtad och misshandlad och när han slängdes tillbaka in i rummet plåstrade Maria och de andra om honom så gott det gick. Francisco var mest mörbultad och det var nog hans självförtroende som fått den värsta smällen. Maria undrade varför de inte letat igenom deras rum, men antog att de var tillräckligt arroganta av att till och med ha kontroll över polisen, så att de blev slarviga. Hur som helst, hon var otroligt glad över den tröst som länken till Peter gav, och hon stängde in sig i garderoben för att ringa honom.