Maria var rädd. Räddare än någon gång tidigare i livet. Hon låg på sängen och kramade sin mobil, och kunde bara inte förmå sig att gömma den någonstans. Det kändes som om den var hennes enda länk till tryggheten och det vanliga livet utanför hennes fängelse. Det hade börjat som en obehaglig och farlig situation, men en som hon trots allt kunnat hantera. Nu kände hon sig helt hjälplös och tvivlade inte en sekund på ondskan hos männen på undervåningen.

Det hade börjat som en vanlig dag för läkargruppen när de var på resande fot. När de kom fram till Fortuna hade de parkerat vid gräsplanen mitt i samhället och satt upp sin mobila mottagning. De var väntade och det fanns redan en skara människor som satt i skuggen och väntade på dem. Francisco började med att berätta om Chagas sjukdom för dem som samlats och vad det fanns för botemedel, samtidigt som Maria informerade den lokala sköterskan. Efter genomgången tog de emot de som vill få hjälp med mediciner eller en undersökning. Långt fram i kön stod en man som knappt kunde stå still. När han kom fram till Maria förklarade han att hans fru och dotter låg hemma sjuka och att han inte visste vad han skulle göra. Mannen var grå i ansiktet och hans trötthet lyste igenom hans upprördhet, och Maria var rädd att han skulle kollapsa vilken sekund som helst. När han berättade att de låg sjuka i baren alldeles bredvid där de parkerat erbjöd sig Maria att följa med honom och undersöka dem.

Båda var mycket svaga och Maria insåg snabbt att hon inte hade tillräckliga resurser för att behandla dem på plats. Hon satte dropp och ringde till Mariscal Estigarribia för att begära sjuktransport. Det visade sig dock att de bara hade en fungerande ambulans för tillfället och de vågade inte skicka ut den så långt. Maria frågade om mannen kände till någon transport i Fortuna, men han skakade bara uppgivet på huvudet och förklarade att han gjort allt han kunnat för att arrangera det. Maria visste att en transport i deras buss var omöjlig i deras tillstånd och sökte febrilt efter någon annan möjlighet. Hon gick ut och frågade sina kollegor, men de kunde inte heller komma på någon lösning. Det bästa Maria kunde komma på var att erbjuda mannen att först åka tillbaka till Mariscal Estigarribia och sedan komma tillbaka med hjälp. Mannen försvann då in i baren för att komma tillbaka med ett gevär i handen.

Han siktade på Maria och sa att om de inte ordnade så att ambulansen kom och hämtade hans fru och dotter skulle han skjuta dem alla och sist sig själv. Maria så desperationen i hans ögon, men lyckades till slut få honom att gå med på att gå in i baren så att det kunde ringa igen. Maria fick samma negativa svar igen och då låste mannen abrupt in Maria och hennes kollegor i ett rum på övervåningen. De försökte tala honom tillrätta genom dörren, men han svarade bara att de fick sitta där tills det kom en ambulans. De fick ringa en gång till till Mariscal Estigarribia och framföra budskapet, men sedan lämnade han dem i rummet. Så fort de blivit ensamma messade Maria till Peter.

Strax efter de blivit lämnade på rummet öppnades dörren av en polis som bad dem komma med ned. De blev oerhört lättade och tackade polisen, men märkte när de kom ned för trappan att allt inte stod rätt till. I baren stod fyra män i solglasögon med automatvapen, samt en liten man med backslick, klädd i snygg kavaj och uppknäppt skjorta, också han med solglasögon på. Maria hann tänka att de såg ut som karikatyrer av italienska maffioso, men hon var alldeles för rädd för säga något. Den lille kavajmannen förklarade med ett hånleende att det var de som bestämde i Fortuna och att han nu ville ha pengar för att släppa Maria och hennes kollegor. De försökte förklara att Läkare utan gränser inte är en rik organisation som man kan begära pengar från, och att de bara var där för att hjälpa lokalbefolkningen. Kavajmannen viftade bara bort deras invändningar och tvingade dem istället att ringa till Läkare utan gränser och framföra kravet. Sedan leddes de upp till sitt rum igen. Strax blev Francisco hämtad och misshandlad och när han slängdes tillbaka in i rummet plåstrade Maria och de andra om honom så gott det gick. Francisco var mest mörbultad och det var nog hans självförtroende som fått den värsta smällen. Maria undrade varför de inte letat igenom deras rum, men antog att de var tillräckligt arroganta av att till och med ha kontroll över polisen, så att de blev slarviga. Hur som helst, hon var otroligt glad över den tröst som länken till Peter gav, och hon stängde in sig i garderoben för att ringa honom.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Solen hade just gått ned och de kunde urskilja den stjärnklara himlen i luckorna mellan träden bakom Marias lägenhet. Maria och Peter satt och åt middag tillsammans med Santiago och njöt av både dofterna från maten och från blommorna i trädgården, dä...

Santiagos män ledde ut alla ur baren och bakband dem med buntband. Samtidigt som även stridshelikoptern landade bakom dem, steg Santiago ur helikoptern och sa till Peter med ett leende   "Gå du, hämta Maria!" Peter sprang över gräsmattan, in ge...

Santiago lät sin helikopter hovra några hundra meter från centrum i Fortuna. Peter kunde se baren med gräsplanen bakom och längst bort kyrkan. Det såg precis ut som på satellitbilderna. Samhället låg öde i gryningen och daggen gjorde gräsmattan grå d...

Peter vaknade av att Santiago ruskade honom och sa "Vakna Peter! Det är dags att ge sig av."   Peter kom först inte ens ihåg var han var, men när han gnuggat sömnen ur ögonen kom han ihåg att han var på militärförläggningen därför att Maria bli...

"När jag är ute på uppdrag får jag sådana här bilder via FN. De har faktiskt fått USA på att leverera dom. Jag får dom för att se att området är fritt från både människor och stora djur innan vi spränger av laddningarna. Det tar för lång tid att best...