Solen hade just gått ned och de kunde urskilja den stjärnklara himlen i luckorna mellan träden bakom Marias lägenhet. Maria och Peter satt och åt middag tillsammans med Santiago och njöt av både dofterna från maten och från blommorna i trädgården, där deras samtal ackompanjerades av ljudet från syrsorna. Santiago hade haft fullt upp efter att de kommit hem från Fortuna så detta var första gången de fick chansen att få höra vad som hände efter det att de lämnade Fortuna. Santiago hade direkt satt Peter, Maria och hennes kollegor i ambulanshelikoptern tillsammans med den sjuka frun och dottern, och skickat iväg dem till Mariscal Estigarribia. Maria hade där tagit hand om dem och ganska snabbt konstaterat att de båda led av blodförgiftning och börjat en behandling. De var nu båda på bättringsvägen.

Dagen efter hade ett team från Läkare utan gränser anlänt för att ta hand om Maria och hennes kollegor och få dem att börja bearbeta deras traumatiska upplevelse. Peter märkte att Maria försökte vara som vanligt, men samtidigt såg han alla små tecken på att hon inte var helt återställd. Hon såg sig några extra gånger över axeln när de var ute och gick och vaknade ofta av mardrömmar på natten. Psykologen från Läkare utan gränser hade föreslagit att Maria skulle stanna kvar några veckor och jobba, snarare än att åka hem direkt, och Maria hade accepterat det. Numera hade de även en egen polis på gatan utanför lägenheten och Peter gissade att Santiago hade ett finger med i det hela. Han var dock glad över allt som kunde få Maria att känna sig tryggare. Nyheten om vad som hänt hade spritt sig snabbt i den lilla staden och de var nu lokala kändisar, och folk hälsade glatt på dem på gatorna.

Peter vaknade också stundtals kallsvettig ur samma dröm om och om igen - att Maria på något sätt togs ifrån honom, men kände sig för övrigt som vanligt. Hans egen analys sa att han varit så pass inblandad i fritagandet och hela tiden kände att han gjorde något, att han bearbetat händelsen under vägen.

"Vad hände med barägaren och knarktyperna efter att vi åkte från Fortuna?" frågade Peter Santiago. De hade småpratat om annat under hela huvudrätten, men nu kunde han inte längre hålla tillbaka sin nyfikenhet.

"Barägaren sitter fängelset hos polisen här i stan, och "knarktyperna" som du kallar dom, sitter i vårt militärfängelse. Barägaren kommer nog att slippa undan ganska lättvindigt eftersom alla förstår att han var så angelägen att rädda sin fru och dotter. Så han får nog sitta kvar i fängelset tills de är friska nog för att åka hem, och sedan är det bra med det. Knarktyperna däremot, dom behåller vi."

"Men ska dom inte ställas inför rätta?"

Santiago hånlog

"Tror du att dom kommer att säga något då? Och vad skickar det för budskap till de andra "knarktyperna"? Då fortsätter de bara att kidnappa folk och sprida skräck på landsbygden. Hos oss kommer de att berätta allt," fortsatte Santiago självsäkert, "och de kommer att bli kvar i fängelset resten av livet."

"Men en rättegång.." började Peter, men blev avbruten av Santiago som irriterat sa

"Det här är inte fredliga, lilla Sverige! Vi krigar verkligen med knarkmaffian! De måste förstå att de inte kommer undan, annars tar de över."

Peter tyckte inte om idén om ett samhälle utan samma rättsystem för alla, men han förstod att den diskussionen fick vänta till ett annat tillfälle. Så han nickade och lät Santiago fortsätta.

"De har redan avslöjat sina chefer så vi har kunnat gripa några till av dom. Det är väl tyvärr så mycket som de vet själva, nästa nivå upp sitter säkra. Men vi har i alla fall skickat ett viktigt budskap om vem som bestämmer, så de kommer nog att ligga lågt ett tag. Och innan du frågar, vi sköt medvetet ihjäl den korrupta polisen. Jag förstår att du inte gillar den tanken heller, men alternativet var att han skulle få sitta i ett polisfängelse styrt av andra korrupta poliser, alltså få en förhållandevis behaglig tillvaro. Så det var tyvärr också nödvändigt som avskräckning."

Innan Peter han protestera bröt Maria in

"Men visst fanns det fler anledningar med en så stor fritagningsoperation än att få ut mig? Även om jag är din favoritläkare..." Maria log sitt sockersötaste leende och Santiago kunde inte annat än att skratta.

"Jo, det skulle faktiskt räcka som anledning." Santiago log i sin tur sitt bästa förförarleende mot Maria, men fortsatte sedan allvarligare

"Vår aktion var faktiskt det bästa jag kunde komma på av alla anledningar. Vi har övat just sådana här fritagningar, kanske mest med tanke på kidnappade militärer, så det var utmärkt att prova det i verkligheten. Och ni gör ett otroligt viktigt arbete här så alla, inklusive knarkligorna, måste förstå att man inte rör Läkare utan gränser och andra hjälporganisationer. Och kanske viktigast av allt, det var ett utmärkt tillfälle att visa att militären verkligen står på folkets sida. Vi krossade både maffioso och korrupta poliser, och fick dessutom hem både er och de två allvarligt sjuka utan några skråmor. När vi dessutom skickar tillbaka dem friska så blir militären stans verkligahjältar."

Maria kunde inte låta bli att skratta trots allvaret

"Du är verkligen en förslagen typ, Santiago! Har du inte funderat på att bli politiker?"

"Usch!" svarade Santiago med en äcklad min. ”Huh nej, dom har jag inte mycket till övers för. Men jag skulle nog vara bra..." la han till med tillgjort lömsk leende. Peter stämde in i skrattet, och sa sedan

"Vi kanske inte har riktigt samma åsikter om allt Santiago, men du ska veta att jag är oändligt tacksam för allt du gjort, och jag vågar inte tänka på vad som kunde hänt annars. Kan vi någonsin göra något för dig så ska du veta att du kan lita på oss." Peter tog Marias hand och såg att Santiago skruvade lite förläget på sig, samtidigt som han stolt log och uppskattade deras tacksamhet.

Santiagos män ledde ut alla ur baren och bakband dem med buntband. Samtidigt som även stridshelikoptern landade bakom dem, steg Santiago ur helikoptern och sa till Peter med ett leende

"Gå du, hämta Maria!"

Peter sprang över gräsmattan, in genom baren och tog trappan i två steg. Han stannade till utanför Marias dörr och ropade på svenska

"Maria, det är jag, Peter!" för att inte skrämma dem när han öppnade dörren. Läkargruppen satt chockade på golvet, i hörnet bakom dörren. Han såg rädslan i deras ögon, men samtidigt lättnaden när han så lugnt som möjligt förklarade att det var över. Peter hjälpte Maria upp och tog henne i sina armar och strök henne försiktigt över håret samtidigt som han kramade henne. Maria la armarna om Peter och kramade honom samtidigt som hon tyst grät på hans axel. De omfamnade varandra länge och Maria behövde verkligen känna tryggheten från Peter för att förstå att det var över. När hon till slut leddes ut ur rummet med Peters arm om sig, stelnade hon till och utropade

"Ana och Felicia!" Hon bröt sig loss och fortsatte "De måste vara helt chockade!" och rusade mot dörren till vänster. Hon rusade in och Peter förstod nu att hon menade den sjuka frun och dottern. Han förstod också hennes oro med tanke på allt larm och oljud, men samtidigt log han för nu han visste att Maria skulle komma över sin egen chock.

Santiago lät sin helikopter hovra några hundra meter från centrum i Fortuna. Peter kunde se baren med gräsplanen bakom och längst bort kyrkan. Det såg precis ut som på satellitbilderna. Samhället låg öde i gryningen och daggen gjorde gräsmattan grå där polisbilen och de två stadsjeeparna stod parkerade.

Stridshelikoptern svepte på någon meters höjd över baren, gjorde en brant sväng och stannade på fem meters höjd över gräsplanen med nosen riktad mot baren. Ingen av helikoptrarna var direkt tystgående, och stridshelikopterns dån var direkt öronbedövande och Peter kunde gissa vilken chock de måste fått i baren, ja faktiskt i hela Fortuna. Han såg i stridshelikopterns kamera att männen framför baren stelnade till och tittade i förundran på helikoptern. Han hörde i högtalarna hur den i sina starka högtalare uppmanade männen att lägga ned sina vapen och komma ut ur huset. Samtidigt som stridshelikoptern gjorde sin sväng över planen manövrerade Santiago sin helikopter fram över barens tak och tre av männen firade ned sig på taket. Santiago backade från baren och lyfte lite så att de hade översikt över både planen och baksidan på baren. Peter manövrerade kameran så att han i detalj kunde se hur männen på taket snabbt och effektivt delade upp sig. En placerade sig på framsidan av det platta taket med höjt vapen ut mot gräsplanen, medan de två andra fäste var sin lina och firade sig ned längs baksidan av baren. En tog sig snabbt in i Marias rum och en in i det tomma rummet. Peter hörde snart deras korta meddelanden att rummen var säkrade.

Peter kunde nu höra att stridshelikoptern upprepade sitt budskap och att flera personer kom ut ur baren med händerna i luften. Han kunde se vad han antog vara kökspersonal och barägaren, och två personer som måste vara "maffioso". Peter såg nu i helikopterns kamera att något hände på baksidan av baren och han zoomade in. Ett av fönstren på bottenvåningen hade öppnats och polisen vältrade sig ut. En man i kavaj var halvvägs ut genom fönstret när Santiago gav en order och en kort salva från deras kulspruta fällde polisen till marken. Peter gapade i förvåning, men sa inget. Mannen i kavajen klättrade snabbt in igen.

Santiago gav nu två snabba order och stridshelikoptern sköt den ena stadsjeepen sönder och samman med sin grovkalibriga kulspruta. Glaset splittrades och plåten förvreds till en allt mer oigenkännlig hög med metallfragment. Ljudet var öronbedövande och Peter uppfattade knappt de andra knallarna som kom inifrån huset. På framsidan stod nu männen hukade med händerna skyddande deras huvuden och de la sig omedelbart ned när de blev beordrade till det. Stridshelikoptern fortsatte med att igen upprepade sin order att alla skulle komma åt, nu med tillägget att det var den sista varningen. Ännu en knall inifrån huset följdes av flera "Klart!" när Santiagos två män säkrade rummen i baren. De slängde först ned chockgranater vars skarpa knall och ljussken bedövade männen på bottenvåningen i några sekunder, tillräckligt för att de skulle oskadliggöra dem. När de hörde "Allt klart" i hjälmarna svängde Santiago in och landade på gräsplanen samtidigt som stridshelikoptern backade bort och hovrade ovanför kyrkan. Den tredje helikoptern svängde nu också in över planen och landade, och Peter såg nu tydligt de röda ambulanskorsen på den.

Peter vaknade av att Santiago ruskade honom och sa

"Vakna Peter! Det är dags att ge sig av."

Peter kom först inte ens ihåg var han var, men när han gnuggat sömnen ur ögonen kom han ihåg att han var på militärförläggningen därför att Maria blivit kidnappad. Han hade fått låna en brits i ett vilorum när han inte längre hade något att bidra med. Tanken på Marias farliga situation gjorde honom nu med ens klarvaken, och han skvätte lite vatten i ansiktet, gnuggade sömnen ur ögonen och gick ut till Santiago.

Det var fortfarande samma aktivitet i ledningscentralen och Santiago ledde arbetet.

"Har du fått sova något?" frågade Peter honom.

"Ja, någon timme. Men nu är det dags att ge sig av."

"Vad är klockan?"

"Fyra. Vi ska vara i Fortuna när solen går upp."

"Varför inte överraska dom när det är mörkt?"

"De kommer säkert att gå upp när solen går upp. Alla vill utnyttja den svala morgonen, så då samlas de antagligen på verandan utanför baren för att äta något innan de ger sig av. Och då ska vi vara där. Om vi överraskar dem inne så är det mycket farligare och jag vill inte ha någon av mina män skadade. Och inte heller Maria", la Santiago till.

"Ok. Kan jag göra något?"

"Ladda ned de senaste bilderna. Och förbered ett meddelande till Maria, om att hon ska hänga ut något färgglatt genom fönstret på baksidan, eller inne om hon inte kan öppna det. Och att de ska hålla sig borta från det fönstret. Men skicka det inte förrän vi åker. Vi kan inte riskera att kidnapparna får reda på att vi kommer. Men vi måste också varna Maria, så detta får bli en kompromiss."

Peter laddade ned de senaste bilderna och såg att det inte var någon aktivitet. Köket var tomt och i baren fanns bara en person som såg ut att vara vaken. De övriga låg på sofforna. Peter frågade operatörerna om de kunde skicka bilder till dem när de gett sig av, och arrangerade sedan så att nya bilder först skulle skickas direkt till operatörerna.

"Här", sa Santiago och lämnade över en hög med utrustning till Peter, "ta på dig det här." Peter tog på sig en overall och en skottsäker väst, och fick en stor hjälm med uttag för sladdar. Han hade haft samma typ av hjälm när han senast flög med Santiago och visste att den var helt nödvändig i helikoptern för att man över huvud taget skulle kunna prata med varandra i oväsendet från rotorn.

"Det räcker. Ta på dig hjälmen när vi kommer ut till helikoptern. Nu går vi."

Santiago förklarade på vägen ut att de skulle flyga så obemärkt som möjligt till Fortuna och där landsätta några av Santiagos män som skulle frita Maria. Han gick dock inte in på några detaljer.

När de kom ut så var det fortfarande mörkt, men man kunde ana en något ljusare himmel i öster och det ljusnade allt eftersom. Landningsbanan låg öde och morgondimmorna svepte trolskt in omgivningarna. Den fuktiga luften var behagligt sval när Santiago gick fram mot en av de uppställda helikoptrarna. Han visade in Peter i det ena pilotsätet och kopplade in hans hjälm.

"Skicka meddelandet till Maria nu" sa han samtidigt som han satte en klumpig dator av fältmodell i händerna på Peter.

Helikoptern hade en last- och passagerardel med två öppna dörrar längs sidorna. I den vänstra satt en kulspruta monterad som sköttes av en av Santiagos män i full flygutrustning. Han hade sällskap av ytterligare tre män på bänkarna. Santiago klev in, kopplade in sig och startade omedelbart helikoptern. Samtidigt startade helikoptern bredvid dem sin rotor och Peter hörde också en annan helikopter starta bakom dem.

De steg snabbt till hög höjd och körde rakt söderut. När de lämnat staden bakom sig girade de höger och dök snabbt nedåt. En kort sekund trodde Peter att de skulle krascha, men Santiago rätade upp helikoptern alldeles ovanför marken. Det kändes som om de flög en meter över marken och bara någon meter efter helikoptern framför. Han såg att den var fullastad med raketer såg ut att ha plats för bara en eller två personer. Peter tänkte att bara anblicken av den kunde skrämma ihjäl vem som helst.

"Lär dig datorn, vi är framme om 30 minuter. Din uppgift är att hålla utkik", beordrade Santiago Peter. "Något svar från Maria?"

Peter skulle just ta upp sin mobil när han såg att den var synkroniserad med datorn.

"Bara ett ok. De är redo."

Peter koncentrerade sig på datorn och försökte ignorera landskapet som susade förbi alldeles utanför fönstret. Han hade tillgång till en karta med helikoptrarnas position som röda, rörliga punkter, och video från kameror på helikoptrarna. Han kunde styra kameran under deras egen helikopter och zooma in detaljer på marken under. Den var förvånansvärt stabil och ingenjören i Peter kunde inte låta bli att bli imponerad. En bild blinkade till i hörnet av skärmen och Peter plockade upp den. Det var den senaste bilden från Fortuna och han kunde nu se en person i köket och några andra på gräsmattan framför baren. Värmesignalen visade att de rökte. Övervåningen såg likadan ut med Marias rum i mitten, den sjuka frun och dottern till vänster och ett tomt rum till höger. Peter rapporterade situationen till Santiago, som förde vidare meddelandet till sina män.

"Vi är framme" meddelade Santiago kort, och lät avståndet öka till stridshelikoptern framför.

Maria var rädd. Räddare än någon gång tidigare i livet. Hon låg på sängen och kramade sin mobil, och kunde bara inte förmå sig att gömma den någonstans. Det kändes som om den var hennes enda länk till tryggheten och det vanliga livet utanför hennes fängelse. Det hade börjat som en obehaglig och farlig situation, men en som hon trots allt kunnat hantera. Nu kände hon sig helt hjälplös och tvivlade inte en sekund på ondskan hos männen på undervåningen.

Det hade börjat som en vanlig dag för läkargruppen när de var på resande fot. När de kom fram till Fortuna hade de parkerat vid gräsplanen mitt i samhället och satt upp sin mobila mottagning. De var väntade och det fanns redan en skara människor som satt i skuggen och väntade på dem. Francisco började med att berätta om Chagas sjukdom för dem som samlats och vad det fanns för botemedel, samtidigt som Maria informerade den lokala sköterskan. Efter genomgången tog de emot de som vill få hjälp med mediciner eller en undersökning. Långt fram i kön stod en man som knappt kunde stå still. När han kom fram till Maria förklarade han att hans fru och dotter låg hemma sjuka och att han inte visste vad han skulle göra. Mannen var grå i ansiktet och hans trötthet lyste igenom hans upprördhet, och Maria var rädd att han skulle kollapsa vilken sekund som helst. När han berättade att de låg sjuka i baren alldeles bredvid där de parkerat erbjöd sig Maria att följa med honom och undersöka dem.

Båda var mycket svaga och Maria insåg snabbt att hon inte hade tillräckliga resurser för att behandla dem på plats. Hon satte dropp och ringde till Mariscal Estigarribia för att begära sjuktransport. Det visade sig dock att de bara hade en fungerande ambulans för tillfället och de vågade inte skicka ut den så långt. Maria frågade om mannen kände till någon transport i Fortuna, men han skakade bara uppgivet på huvudet och förklarade att han gjort allt han kunnat för att arrangera det. Maria visste att en transport i deras buss var omöjlig i deras tillstånd och sökte febrilt efter någon annan möjlighet. Hon gick ut och frågade sina kollegor, men de kunde inte heller komma på någon lösning. Det bästa Maria kunde komma på var att erbjuda mannen att först åka tillbaka till Mariscal Estigarribia och sedan komma tillbaka med hjälp. Mannen försvann då in i baren för att komma tillbaka med ett gevär i handen.

Han siktade på Maria och sa att om de inte ordnade så att ambulansen kom och hämtade hans fru och dotter skulle han skjuta dem alla och sist sig själv. Maria så desperationen i hans ögon, men lyckades till slut få honom att gå med på att gå in i baren så att det kunde ringa igen. Maria fick samma negativa svar igen och då låste mannen abrupt in Maria och hennes kollegor i ett rum på övervåningen. De försökte tala honom tillrätta genom dörren, men han svarade bara att de fick sitta där tills det kom en ambulans. De fick ringa en gång till till Mariscal Estigarribia och framföra budskapet, men sedan lämnade han dem i rummet. Så fort de blivit ensamma messade Maria till Peter.

Strax efter de blivit lämnade på rummet öppnades dörren av en polis som bad dem komma med ned. De blev oerhört lättade och tackade polisen, men märkte när de kom ned för trappan att allt inte stod rätt till. I baren stod fyra män i solglasögon med automatvapen, samt en liten man med backslick, klädd i snygg kavaj och uppknäppt skjorta, också han med solglasögon på. Maria hann tänka att de såg ut som karikatyrer av italienska maffioso, men hon var alldeles för rädd för säga något. Den lille kavajmannen förklarade med ett hånleende att det var de som bestämde i Fortuna och att han nu ville ha pengar för att släppa Maria och hennes kollegor. De försökte förklara att Läkare utan gränser inte är en rik organisation som man kan begära pengar från, och att de bara var där för att hjälpa lokalbefolkningen. Kavajmannen viftade bara bort deras invändningar och tvingade dem istället att ringa till Läkare utan gränser och framföra kravet. Sedan leddes de upp till sitt rum igen. Strax blev Francisco hämtad och misshandlad och när han slängdes tillbaka in i rummet plåstrade Maria och de andra om honom så gott det gick. Francisco var mest mörbultad och det var nog hans självförtroende som fått den värsta smällen. Maria undrade varför de inte letat igenom deras rum, men antog att de var tillräckligt arroganta av att till och med ha kontroll över polisen, så att de blev slarviga. Hur som helst, hon var otroligt glad över den tröst som länken till Peter gav, och hon stängde in sig i garderoben för att ringa honom.

"När jag är ute på uppdrag får jag sådana här bilder via FN. De har faktiskt fått USA på att leverera dom. Jag får dom för att se att området är fritt från både människor och stora djur innan vi spränger av laddningarna. Det tar för lång tid att beställa dem i förväg så jag har fått ett nummer till en "John" på en ospecificerad myndighet i USA. Jag vet fortfarande inte vad han heter mer, eller om han ens verkligen heter John, men jag har pratat rätt mycket med honom de senaste åren. Han är en sådan där människa som alltid svarar oavsett tid på dygnet, så jag ringde honom innan vi åkte från lägenheten och sa som det var. Eftersom vi är ganska nära Bolivia så gick han med på att skicka mig bilder med Bolivia i ena hörnet och Fortuna i andra så att det ska passera obemärkt i deras granskningssystem. Fast jag måste erkänna att jag inte fått så här högupplösta bilder förut" avslutade Peter med ett leende. Santiago gapade av förvåning.

"Är det sant?" Peter nickade. "Du menar alltså att NSA hjälper den Paraguayska militären frivilligt?"

"Om det nu är NSA? Fast vilka skulle det annars vara? Nåja, indirekt så gör dom ju det även om dom inte vet om det. Eller det kanske de gör?" rättade Peter sig själv, "de kanske har full avlyssning och koll, men i vilket fall så skickar John en ny bild varje timme tills vi säger att det räcker." Santiago skrattade och sa

"Ursäkta Peter, men det här är bara för mycket. Men mitt i allt elände så är det här ju fantastiskt och till otroligt stor hjälp. Lägg upp bilderna på skärmarna!"

Peter fick hjälp av en av operatörerna och de kunde nu i detalj studera läget i Fortuna. Under tiden Peter berättade om bilderna hade en grupp i militärens flygutrustning anmält sig och väntade i ett angränsade rum. Santiago fortsatte att studera bilderna och Peters mobil pep igen.

Peter var inte helt säker på det sista, men visst att både han och Santiago skulle göra allt för att uppfylla löftet.

Peter avslutade samtalet med Maria och efter att ha försökt trösta henne så gott han kunde. När Peter berättade allt för Santiago fick han en mörk blick i ögonen och ringde direkt till polisen. De försäkrade att deras lokala kollega hade situationen under kontroll i Fortuna. Santiago kramade telefonen så att knogarna vitnade, men sa bara

"Vi tar över" och la på. Han svor förste en lång harang över knarkhandlare och korrupta poliser i allmänhet, och sedan över de i Fortuna i synnerhet. Han tog sedan ett djupt andetag och började dela ut order till sina underställda och till Peter sa han

"Nu tar vi över det här. Peter, du messar till Maria och tar reda på hur många de är, om det finns andra personer närvarande, exakt vilken byggnad och vilket rum de hålls i, hur huset ser ut. Kan du också kontrollera andra mobiler nära Marias?" Peter nickade.

"Bra", sa Santiago och fortsatte dela ut order till operatörerna.

De började febrilt sända ut meddelanden och ringa runt, och Peter skickade sitt SMS till Maria. Han la också till att han nu hade Santiagos hjälp. Sedan kopplade han upp sin bärbara dator och fick en internetuppkoppling av en av operatörerna. Han kontrollerade sin mejl och fann det svara han letat efter. Peter började djupt koncentrerat arbeta och laddade snart upp flera bilder på skärmen.

"Titta på det här", sa Peter till Santiago som motvilligt tog uppmärksamheten från operatörernas stora skärmar.

"Här är Fortuna."

"Det har vi ju redan sett" snäste Santiago av eftersom han var mitt i planeringen av en operation.

"Jo, men inte en aktuell bild och definitivt inte den här." sa Peter och växlade till en bild från en infrarödkamera.

Bilden visade en byggnad från ovan med en öppen plats framför där tre bilar gav en svag värmesignal. Byggnaden såg ut som man såg tvärs igenom den med rödgula konturer av människor på olika ställen. Några avtecknade sig tydligt och Peter gissade att de var de som befann sig på övervåningen, medan övriga var lite otydligare. Köket på baksidan av byggnaden lyste upp och de såg tydligt värmen från en spis. När Peter växlade tillbaka till den första bilden visade den ett fågelperspektiv av centrum i Fortuna med tre bilar på samma ställe som i infrarödbilden. Nu såg de att det var två, stora svarta stadsjeepar och en polisbil.

"Var har du fått de härifrån?" frågade Santiago i äkta förvåning.

Peter var fortfarande lite tveksam, men tacksam för all hjälp han kunde få. Han packade snabbt ihop en bag med sina elektronikprylar och lite extra kläder, och gav sig av. Han skickade ett lugnande SMS till Maria från bilen. Det tog en halvtimme till basen på flygplatsen och efter noggrann kontroll av Peters papper och väska av bistra militärpoliser vinkades de in. Basen låg i andra änden av landningsbanan jämfört med den civila terminalen och de passerade flera helikoptrar på vägen till ett bergrum dolt av stora träd. När Santiago presenterat Peter för de två operatörerna i tjänst ringde Peters mobil. Det var Maria. Peter blev först glad över att höra hennes röst, men sedan allt mer oroad över rädslan i hennes röst och vad hon hade att berätta. Hon talade lågt och berättade att hon krupit in i en garderob för att inte höras ut.

Maria berättade att nu hade två stora stadsjeepar hade kört upp och parkerat på gräsplanen framför huset tillsammans med en polisbil. De hade först blivit glada över att hjälp anlänt, men sedan hade två civilklädda män med automatvapen hämtat Marias kollega Francisco. De hade misshandlat honom och tvingat honom att ringa till Läkare utan gränser för att begära en lösensumma för dem. Först hade han försökt förklara att de bara hjälpte lokalbefolkningen, och sedan försökt med att alla visste att de var där inklusive polisen och militären i Mariscal Estigarribia. Den unge mannen i kostym som ledde de andra bara hånlog och svepte ut handen i en gest mot den lokala polisen i rummet och tillade att militären var mesar som mest höll sig på sina förläggningar. När de släpat tillbaka Francisco och låst in honom tillsammans med Maria och hennes andra läkarkollega Jean, plåstrade de om Francisco så gott de gick. Han var blåslagen och blödde från en krossad läpp och ögonbryn, men var för övrigt mest arg. Han var säker på att de var från någon lokal knarkliga, och svor långa ramsor över dem. Till sist berättade han att han hört att de skulle flyttas nästa morgon. Maria lät nu helt förtvivlad.