Solen hade just gått ned och de kunde urskilja den stjärnklara himlen i luckorna mellan träden bakom Marias lägenhet. Maria och Peter satt och åt middag tillsammans med Santiago och njöt av både dofterna från maten och från blommorna i trädgården, där deras samtal ackompanjerades av ljudet från syrsorna. Santiago hade haft fullt upp efter att de kommit hem från Fortuna så detta var första gången de fick chansen att få höra vad som hände efter det att de lämnade Fortuna. Santiago hade direkt satt Peter, Maria och hennes kollegor i ambulanshelikoptern tillsammans med den sjuka frun och dottern, och skickat iväg dem till Mariscal Estigarribia. Maria hade där tagit hand om dem och ganska snabbt konstaterat att de båda led av blodförgiftning och börjat en behandling. De var nu båda på bättringsvägen.

Dagen efter hade ett team från Läkare utan gränser anlänt för att ta hand om Maria och hennes kollegor och få dem att börja bearbeta deras traumatiska upplevelse. Peter märkte att Maria försökte vara som vanligt, men samtidigt såg han alla små tecken på att hon inte var helt återställd. Hon såg sig några extra gånger över axeln när de var ute och gick och vaknade ofta av mardrömmar på natten. Psykologen från Läkare utan gränser hade föreslagit att Maria skulle stanna kvar några veckor och jobba, snarare än att åka hem direkt, och Maria hade accepterat det. Numera hade de även en egen polis på gatan utanför lägenheten och Peter gissade att Santiago hade ett finger med i det hela. Han var dock glad över allt som kunde få Maria att känna sig tryggare. Nyheten om vad som hänt hade spritt sig snabbt i den lilla staden och de var nu lokala kändisar, och folk hälsade glatt på dem på gatorna.

Peter vaknade också stundtals kallsvettig ur samma dröm om och om igen - att Maria på något sätt togs ifrån honom, men kände sig för övrigt som vanligt. Hans egen analys sa att han varit så pass inblandad i fritagandet och hela tiden kände att han gjorde något, att han bearbetat händelsen under vägen.

"Vad hände med barägaren och knarktyperna efter att vi åkte från Fortuna?" frågade Peter Santiago. De hade småpratat om annat under hela huvudrätten, men nu kunde han inte längre hålla tillbaka sin nyfikenhet.

"Barägaren sitter fängelset hos polisen här i stan, och "knarktyperna" som du kallar dom, sitter i vårt militärfängelse. Barägaren kommer nog att slippa undan ganska lättvindigt eftersom alla förstår att han var så angelägen att rädda sin fru och dotter. Så han får nog sitta kvar i fängelset tills de är friska nog för att åka hem, och sedan är det bra med det. Knarktyperna däremot, dom behåller vi."

"Men ska dom inte ställas inför rätta?"

Santiago hånlog

"Tror du att dom kommer att säga något då? Och vad skickar det för budskap till de andra "knarktyperna"? Då fortsätter de bara att kidnappa folk och sprida skräck på landsbygden. Hos oss kommer de att berätta allt," fortsatte Santiago självsäkert, "och de kommer att bli kvar i fängelset resten av livet."

"Men en rättegång.." började Peter, men blev avbruten av Santiago som irriterat sa

"Det här är inte fredliga, lilla Sverige! Vi krigar verkligen med knarkmaffian! De måste förstå att de inte kommer undan, annars tar de över."

Peter tyckte inte om idén om ett samhälle utan samma rättsystem för alla, men han förstod att den diskussionen fick vänta till ett annat tillfälle. Så han nickade och lät Santiago fortsätta.

"De har redan avslöjat sina chefer så vi har kunnat gripa några till av dom. Det är väl tyvärr så mycket som de vet själva, nästa nivå upp sitter säkra. Men vi har i alla fall skickat ett viktigt budskap om vem som bestämmer, så de kommer nog att ligga lågt ett tag. Och innan du frågar, vi sköt medvetet ihjäl den korrupta polisen. Jag förstår att du inte gillar den tanken heller, men alternativet var att han skulle få sitta i ett polisfängelse styrt av andra korrupta poliser, alltså få en förhållandevis behaglig tillvaro. Så det var tyvärr också nödvändigt som avskräckning."

Innan Peter han protestera bröt Maria in

"Men visst fanns det fler anledningar med en så stor fritagningsoperation än att få ut mig? Även om jag är din favoritläkare..." Maria log sitt sockersötaste leende och Santiago kunde inte annat än att skratta.

"Jo, det skulle faktiskt räcka som anledning." Santiago log i sin tur sitt bästa förförarleende mot Maria, men fortsatte sedan allvarligare

"Vår aktion var faktiskt det bästa jag kunde komma på av alla anledningar. Vi har övat just sådana här fritagningar, kanske mest med tanke på kidnappade militärer, så det var utmärkt att prova det i verkligheten. Och ni gör ett otroligt viktigt arbete här så alla, inklusive knarkligorna, måste förstå att man inte rör Läkare utan gränser och andra hjälporganisationer. Och kanske viktigast av allt, det var ett utmärkt tillfälle att visa att militären verkligen står på folkets sida. Vi krossade både maffioso och korrupta poliser, och fick dessutom hem både er och de två allvarligt sjuka utan några skråmor. När vi dessutom skickar tillbaka dem friska så blir militären stans verkligahjältar."

Maria kunde inte låta bli att skratta trots allvaret

"Du är verkligen en förslagen typ, Santiago! Har du inte funderat på att bli politiker?"

"Usch!" svarade Santiago med en äcklad min. ”Huh nej, dom har jag inte mycket till övers för. Men jag skulle nog vara bra..." la han till med tillgjort lömsk leende. Peter stämde in i skrattet, och sa sedan

"Vi kanske inte har riktigt samma åsikter om allt Santiago, men du ska veta att jag är oändligt tacksam för allt du gjort, och jag vågar inte tänka på vad som kunde hänt annars. Kan vi någonsin göra något för dig så ska du veta att du kan lita på oss." Peter tog Marias hand och såg att Santiago skruvade lite förläget på sig, samtidigt som han stolt log och uppskattade deras tacksamhet.