Sista dagen på jobbet gick snabbt och Maria hann avsluta det mesta hon förutsatt sig före resan. Hon tänkte på Peter varje ledig sekund och var flera gånger nära att ringa honom, men hon hejdade sig varje gång och stoppade mobilen i fickan. När hon kom hem packade hon det hon skulle behöva under resan. Hon var glad att hon efter den förra resan hade gjort en lista på det hon skulle packa, för koncentrationen var inte den bästa. Datorn stod på och hon tittade med jämna mellanrum om det kommit något mejl från Peter, och däremellan tittade hon för säkerhets skull också om det fanns något nytt meddelande på mobilen. Hon fick flera meddelanden från kompisar som önskade henne trevlig resa, men inget från Peter. Till slut stängde hon datorn och la ifrån sig mobilen och bestämde att om Peter verkligen ville nå henne så skulle han nog ringa eller komma över. Maria upptäckte att klockan var mycket och gick därför över med nycklarna till grannen som skulle vattna hennes blommor och plocka in posten. Sedan packade hon det sista sakerna och ställde in dubbla larm så att hon inte skulle missa det tidiga planet, trots att hon visste att hon som vanligt skulle vakna en timme innan klockan ringde. Innan hon släckte ljuset kontrollerade hon för säkerhets skulle mejl och mobilen, men inga meddelanden från Peter.

Efter väckning kl 4 stod hon nu i incheckningen på flygplatsen och väntade på att lämna in bagaget. Maria tittade sig omkring men såg bara ett hav av morgontrötta resenärer, ingen Peter. "Skärp dig nu" sa Maria för sig själv."Det är ju knappast troligt att Peter åker hit klockan halv sex på morgonen, speciellt efter att ha blivit totalt ignorerade senast."

När Maria satte på mobilen i Amsterdam pep den två gånger. Maria var van vid meddelandena från Telia om hur mycket det kostar varje gång man kommer till ett nytt land, men hon undrade vad det andra meddelandet handlade om och tog upp mobilen.

När Maria 22 timmar senare kom fram till Asunción var det natt och Maria var så trött att hon knappt visste vad hon hette. Hon tog sig ändå igenom den vanliga byråkratin vid passkontrollen och när hon stod och väntade på sitt bagage kom hon på att sätta på mobilen. Den pep åter igen två gånger och Maria tittade förhoppningsfullt på meddelandena, men det var båda från Telia. I brista på annat att göra tittade hon ändå igenom dem.

Maria somnade direkt på flygplatshotellet i Asunción och nästa morgon tog hon planet den sista sträckan till Mariscal Estigarribia i Chaco-provinsen i norvästra Paraguay. När planet gjorde en sista sväng inför landningen såg Maria bara en lång landningsbana, en liten sjö med lite bebyggelse runt omkring och inte mycket mer än en vidsträckt slätt så långt ögat kunde se. Det var absolut ingen stor stad. Hon blev hämtad av kollegor på Läkare utan gränser och när hon åkte genom staden, eller snarare samhället, förstärktes intrycket av litet samhälle och kollegorna berättade att Mariscal Estigarribia bara hade 5000 invånare men ändå var ett centrum i provinsen. Där fanns sjukhuset där Maria skulle jobba, de nödvändigaste affärerna, en uppsättning barer och andra mer tvivelaktiga nöjesinrättningar som försörjdes av de som jobbade på rancherna i området och ville festa på lördagskvällen. Och så förstås flygvapenbasen. Den förklarade den överdimensionerade landningsbanan och närvaron av militärer i den lilla stan.

Bebyggelsen var utspridd och stan var förvånansvärt grön i det annars tämligen torra området. Förutom "downtown" som bestod av samlingen affärer, barer och restauranger längs huvudvägen, fanns det mest låga hus i alla stadier från hemmaspikade skjul till några få flotta villor med stora trädgårdar. Maria blev avsläppt i ett hus nära sjukhuset där hon fick ett rum med kokvrå och toalett. Lägenheten var så långt från lyx man kunde komma, men den var ren och sval och hade dessutom en veranda och en liten trädgård som hon delade med de andra i huset, vilka alla jobbade på sjukhuset. Och det fanns en internetuppkoppling till Marias stora glädje.

Maria hade sökt tjänsten i Paraguay eftersom han specialiserat sig på parasitsjukdomar och där fick jobba med Chagas sjukdom som orsakades av parasiter som spreds genom bett av en särskild typ av skalbagge. Det är den fjärde vanligaste dödsorsaken i Sydamerika och sjukdomen är speciellt lömsk eftersom de som drabbas kan gå flera år utan symptom, och sedan plötsligt få kroniska problem med hjärta, mage eller nerver. Maria och hennes kollegor jobbade både med behandling och med att åka runt i regionen och informera om sjukdomen och hur man kunde skydda sig mot den.

Maria trivdes bra med sitt jobb och hon varvade jobbet på det lilla sjukhuset med turer i regionen. Chaco var ett vidsträckt område och Maria tillbringade många timmar i bussen. Trots att de ofta sov över så kom de sällan till de mest avlägsna byarna, vilket oroade henne eftersom där var säkert behoven av sjukvård ännu större. På kvällarna skrev hon brev till Peter och hon glades åt att läsa hans svar. Hon fick en annan bild av honom och gillade att dela fler av hans tankar. Efter ett tag började de att chatta med varandra, vilket ju i alla fall nästan var som att prata med varandra. Peter anpassade sin arbetstid så att han jobbade senare så att de kunde chatta hela kvällarna. De provade också någon gång att prata över Skype men även utan video så var förbindelsen för långsam, så de fortsatte att chatta. Efter ungefär en månad kom Peters svar allt mer sporadiskt och Peter var plötsligt inte tillgänglig för chatt. Han hade visserligen sagt att han kanske skulle ut och resa, men Maria förstod ändå inte varför han bara inte kunde koppla upp sig på hotellrummet, det fanns ju numera uppkoppling i vartenda hotellrum i Europa! Hon saknade kvällssamtalen över chatt och blev orolig att Peter höll på att glömma henne. Plötsligt kändes Sverige väldigt, väldigt långt bort. 

Peter vaknade tidigt och var på jobbet före sju. Han hade somnat sent efter att ha grubblat på vad som egentligen hänt med Maria. Han kunde hela tiden känna att hon knöt an till honom, men ibland var det som hon tvingade sig bort. ”Det var precis som när man dansar med en tjej som absolut inte vill dansa nära utan trycker sig bort med båda armarna”, tänkte han. I dansen kunde han hantera det och ge henne utrymme, och han undrade om det kanske var samma sak med Maria - hon kanske behövde utrymmet mellan dem ett tag.

Hans tankar på Maria byttes snart mot jobb och när han öppnade mejlen, blev han glad när han såg ett nytt mejl från FN och WWAP, World Water Assessment Program. Han hade jobbat flera gånger med dem och han tyckte om det därför att han kände att han då fick göra något verkligen nyttigt.

När han gått ut universitetet hade han blivit tillfrågad om han vill doktorera på beräkningsmetoder ämnade att kartlägga berggrunden. Han hade aldrig tänkt sig att han skulle bli forskare, men projektet var så intressant att han ändå tackade ja. Själva idén var enkel: man smällde av en sprängladdning på ett ställe och mätte hur jorden skakade någon mil bort, och sedan räknade på vågutbredning och reflektioner och fick på så sätt en grov tredimensionell bild av hur berggrunden såg ut under ytan. Han frågade direkt sin handledare varför man inte använde flera sprängladdningar och flera sensorer samtidigt, men fick till svar att det dels skulle vara för svårt att exakt bestämma läge och tid för detonationen, och dels för komplicerat att beräkna resultatet. Peter log när han tänkte tillbaka på sin naiva envishet som gjort att han med liv och lust ägnat hela sitt första år åt att bevisa att handledaren hade fel. Han hade alltid gillat matte och med hjälp från kompisar på matteinstitutionen, och en del tur erkände han för sig själv, så kunde han kombinera olika matematiska metoder så att det faktiskt gick att låta en dator räkna sig fram till en högupplöst, tredimensionell bild av berggrunden utifrån en uppsättning av flera detonationer och sensorer. De matematiska metoderna hade visserligen funnits i tio år eller mer, men eftersom ingen pratade med sina kollegor på de andra institutionerna så hade ingen heller kommit på idén att kombinera dem. Handledaren var imponerad av Peters nya metod, men framhöll också att det tyvärr ändå inte skulle gå att genomföra praktiskt eftersom mättekniken var för svår.

"Det går inte" var den värsta fras Peter visste, och han kontaktade igen experter inom andra områden, gamla kursare och kompisar. Återigen, med lite tur och mycket envishet, hittade han ett antal användbara tekniker. Teknikerna var för sig var inte så avancerade: GPS kombinerat med mobiltelefoni för lägesbestämning, satellitkommunikation för tidsbestämning, reglerteknik och militär teknik för styrning av detonationer. Han sammanfattade sina idéer i en artikel som han snabbt fick publicerad i en prestigefylld vetenskaplig tidskrift. Han skulle gärna velat testa och bevisa att det hela verkligen fungerade i verkligheten, men det fanns det inga pengar till. Då tröttnade Peter på den akademiska världen och tackade ja till ett jobberbjudande från Statoil i Norge. Han skrev först ihop en licentiatavhandling baserad på hans två artiklar, mest för att vara snäll mot sina handledare, och flyttade sedan till Norge.

I oljevärlden var det ingen brist på pengar och Peter fick allt vad han behövde för att bygga ihop en första prototyp av tekniken och visa att hans teorier fungerade. Det fungerade bra och efter lite finslipning av de matematiska beräkningarna, vilket var Peters jobb, kombinerat med elektronik utveckling av diverse inhyrda konsulter hade Statoil efter något år ett fungerande system som med stor tydlighet visade, inte bara berggrunden, utan också var det fanns områden med olja och vatten. Detta ledde till nya fynd av olja i Nordsjön och stora vinster för Statoil, och Peter kunde jobba vidare på sina beräkningsmodeller, nu med alla tänkbara resurser han kunde tänkas behöva.

Efter några år kontaktade FN Peter eftersom World Water Assessment Programme behövde kompetens för att kartlägga världens vattentillgångar, och de hade hört talas om att oljebolagen hade egen kompetens som var bättre än den akademiska världens. Statoil var rädd för att andra oljebolag skulle få tillgång till deras kompetens, och lät därför inte Peter hjälpa FN och WWAP. Då sa Peter resolut upp sig från sitt jobb och startade sitt eget konsultbolag. Han hade tjänat bra med pengar på sina idéer och sitt jobb på Statoil, och var därför tämligen oberoende ekonomiskt, och han såg fram emot att göra något som han upplevde nyttigare än att leta olja.

Uppdragen för WWAP ledde Peter ut i världen, oftast till torra och isolerade platser med få andra besökare, där han och ett team experter och tekniker gjorde detaljerade kartor över vattentillgångarna. Eftersom vatten är makt i dessa områden hade de alltid full uppbackning av regimerna där de jobbade, med flygtransporter, logi och all annan hjälp de kunde behöva. Efter några uppdrag märkte Peter att deras jobb ibland missbrukades och att regimerna la beslag på vattentillgångarna och använde dem som påtryckning mot lokalbefolkning, minoriteter och grannländer, vilket irriterade Peter. Han insåg att han inte kunde göra så mycket åt det eftersom FN alltid måste förhålla sig neutralt, men han började i alla fall kräva att få med sig ett borrningsteam, vilket han officiellt motiverade med att det var nödvändig att ta prover. Det var i och för sig bra med prover, och han kunde framför allt se till att de lämnade brunnar efter sig, på de absolut bästa källorna, och med rörledningar dragna till de närliggande byarna. Detta ledde inte alltid till regimens glädje, men lokalbefolkningen var desto nöjdare. Det spred sig att WWAP stod på folkets sida och det gjorde att WWAPs team numera alltid mottogs väl av lokalbefolkningen.

Mejlet från FNs WWAP gällde nu ett nytt uppdrag och Peter tackade snabbt ja. Han ville komma bort från stan, och från tankarna på Maria, och låta sig uppslukas helt av arbetet ett tag. Precis när han skickat iväg svaret plingade det till från ett nyanlänt mejl.

"Vad håller jag på med?" sa Maria till sin spegelbild när hon stod förvirrad i damrummet. "Jag behöver ingen pojkvän, jag ska snart resa iväg", upprepade hon för sig själv. Men ändå... Det var något speciellt med Peter, och hon insåg hur illa hon behandlade honom. Hon rusade ut för att be honom om ursäkt, men hon kunde inte hitta honom någonstans. Han var inte på dansgolvet och när hon till slut gick till garderoben och beskrev honom, sa garderobspersonalen att han gått hem. Hon tog sorgset sina kläder och gick mot busshållplatsen. När hon stoppade handen i ficka efter sina handskar kände hon ett hopvikt papper. Hon stannade och vecklade upp det

Jag vet inte vad som är fel, men jag tänker inte stå och vänta på dig när du inte vill ha med mig att göra. Bestäm dig för hur du vill ha det! Vi har egentligen bara dansat några danser ihop, men det räcker för att jag ska vara säker på att vi passar för varandra. Om du skulle komma fram till samma sak, så vet du var du kan hitta mig.
Din Peter

Fortfarande lika förvirrad fortsatte Maria förbi hållplatsen och gick hela vägen hem. Tankarna virvlade runt i huvudet resa, Peter, dans, resa… om och om igen. Hon hade ju tackat ja till att jobba ytterligare tre månader för Läkare utan gränser, fått tjänstledigt från infektionskliniken, ordnat blomvakt och till och med packat. Planet gick på onsdag, och så nu Peter. Egentligen ville hon inget hellre än att stanna hemma och bara vara med honom, men det gick ju inte. Varför hade hon inte bara berättat för honom? Hon hade inte tyckt att det var så viktigt för de skulle ju bara dansa några danser ihop. Allt annat mellan dem var inte verkligt. Och nu, sjutton danser senare, hade hon just sårat den person hon precis upptäckt att hon tyckte om. Nu ville hon bara stiga av den här känslomässiga berg-och-dalbanan och dra täcket över huvudet. Och det senare var också precis vad hon gjorde, hon gick direkt hem och la sig och somnade utmattad så fort hon la huvudet på kudden.

Nästa morgon vaknade hon ledsen och hade fortfarande kvällens händelser färska i minnet. Hon orkade inte ringa Peter för hon var rädd för att inte kunna få fram allt på rätt sätt i telefonen, och hon vågade inte gå hem till honom av rädsla för att bli kvar och strunta i sin resa, så hon satte sig och skrev ett brev. Brevet blev långt och hon berättade allt om sina resplaner, om det jobbiga uppbrottet från sitt tidigare förhållande, om att hon absolut inte planerat att träffa någon och att hon nu inte visste vad hon skulle göra. Hon förklarade sitt förvirrade uppträdande kvällen innan och ursäktade innerligt att hon sårat honom. Hon avslutade brevet med

Mitt hjärta går just nu inte riktigt i takt med hjärnan. Om du kan vänta tills de hittar rätt takt så dansar jag gärna vidare med dig när jag kommer hem.

Hon funderade på om man verkligen kunde skriva så, men litade på magkänslan och avslutade till sist brevet med att tillägga att Peter gärna fick mejla henne under resan, om han fortfarande överhuvudtaget ville ha med henne att göra, vill säga. Sedan rusade hon till jobbet.

Peter spanade redan i kön efter Maria, men såg henne inte. Han hittade henne inte heller på dansgolvet, men blev snabbt uppbjuden till en salsa. Han kom på sig med att hela tiden titta över axeln på sin danspartner, och bestämde sig för att skärpa sig och ägna sig åt dansen. När låten tog slut såg han Maria i kön och väntade på henne vid ingången. Hon såg inte hur han iakttog henne och han ville inte störa henne mitt i skobyte och betalning. Hon var lång och smal med cendré hår. Hon kallas säkert för blond i Sydamerika, tänkte han. Och enormt lång! Hon var nästan tio centimeter kortare än han, men ändå längre än många av männen hon brukade dansade med. Maria var lite solbränd trots att det inte var sommar, och han gissade att det var från hennes resa till Sydamerika. Han hade läst i hennes CV på nätet att hon jobbat några månader för Läkare utan gränser.  Hon hade en vacker, välformad kropp, men hans blick fastnade ändå vid hennes ögon som var klart blå med en glimt som han uppfattade som ett glatt leende. Hon tittade upp och när hon såg att han iakttog henne spred sig leendet till munnen och mimade ett hej och vinkade till honom. Hon gick fram till honom och han ramade henne samtidigt som han viskade ett blygt hej i hennes öra. Först tyckte han att hon stelnade till på samma sätt som kvällen innan, men efter någon sekund la hon ömt armarna om hans hals och viskade ett glatt hej tillbaka i hans öra. Dansglädjen från gårdagskvällen infann sig snabbt och en salsa blev till fem, och sedan var de tvungna att gå ut och dricka vatten. De småpratade under det att de hämtade andan och svalande av, och allt eftersom såg han oroande hur Marias blick liksom försvann bort i fjärran. Hennes svar blev korta och till slut tittade hon honom djupt i ögonen och sa bekymrat

"Du Peter...", men kom av sig. Han väntade på att hon skulle fortsätta, men de blev avbrutna av att en kille från danskursen bjöd upp Maria. Peter trodde att hon skulle tacka nej, och säga det som uppenbarligen var viktigt, men hon tackade ja och försvann iväg ut på dansgolvet.

Peter stod snopen kvar och undrade vad som just hänt. Han väntade en dans på Maria, för hon skulle ju säkert komma tillbaka och fortsätta samtalet, men hon fortsatte dansa. När hon dansat färdigt gick Peter fram för att bjuda upp henne, men innan han hann fram bjöd hon upp en annan och Peter återgick till sitt väntande. Samma sak upprepades igen, och Peter förstod ingenting. När han försökte få kontakt med Maria så försvann hon iväg, antingen för att dansa med någon annan eller in på damtoaletten. Peter hade upplevt samma sak för länge sedan, med en flickvän som ignorerade honom en hel kväll på dansgolvet. Då hade han varit ung och förälskad, och väntat troget på henne vid dansgolvet, men när hon dagen efter gjorde slut bestämde han sig för att aldrig göra om samma misstag. Han var nu både besviken och förvirrad och gick därför ut till garderoben. Han skrev ett meddelande som han bad att de som stod i garderoben skulle lägga i Marias jackficka, tog sina kläder och gick bedrövad hem med hängande huvud.