Det platta landskapet bredde ut sig på båda sidor om vägen och i fjärran kunde Maria ana lite högre kullar. Vägen var spikrak och landskapet enformigt med torr mark och buskar, inga träd och inte mycket till grönska. Hon kunde lätt räkna svängarna de gjort och hon hoppades att hennes Paraguayska kollega Francisco inte skulle somna bakom ratten. Bakom henne satt hennes andra kollega som också jobbade för Läkare utan gränser. De var på väg mellan byarna i norr om Mariscal Estigarribia och hade redan kört timmar på den raka, smala vägen. Dagen innan hade de hunnit med två byar där de träffat den lokala sköterskan, informerat om Chagas sjukdom och undersökt en strid ström av bybor.

Maria tänkte på Peter och förundrades hur snabbt han lärde känna folk. Han hade varit en hel del ute på Rauls släktranch, och umgicks med Rauls släktingar när han inte satt hemma och jobbade. Han verkade smälta in lätt och Maria avundades hans lättsamma sätt. "Fast han är ju väldigt lätt att tycka om" tänkte Maria och log. Hon brukade tycka om att åka ut med deras buss, men nu efter det att Peter flyttat in hos henne, var hon inte lika glad att ge sig av. Hon saknade redan Peter, och dagdrömde vidare om de senaste veckorna tillsammans med honom.

Francisco sneglade på Maria och sa

"Nu sitter du allt och tänker på Peter!"

"Varför tror du det" frågade Maria indignerad.

"För att du sitter och ler åt vägen framför oss..."

"Ja, ja, jag erkänner. Du har så klart rätt." Maria tystnade och tvekade, men så tog hon mod till sig.

"Du Francisco, jag måste fråga dig en sak. Peter umgås en hel del med Rauls släkt, du vet den där helikopterpiloten jag berättade om, och hela släkten är militärer. Det är väl bra att Peter har några vänner att hänga med, men jag vet inte vad jag ska tycka om att de alla är militärer." Francisco funderade och svarade sedan

"Vad tycker du om dom? Du har väl träffat dom själv?

"De är trevliga och verkar vara bra folk, men det här med att de är militärer hela bunten.."

"Du menar att du inte vet var du har dom? Så är det nog lite för oss alla. Vi har ju en regering som styr landet, alla vet att om inte militären tycker om vad de gör så är det militären som i slutändan har makten. Det är ju på sätt och vis tryggt och stabilt, men det ger ju inte heller direkt utrymme för några reformer. Men det viktigaste för dig är nog att du tycker att Peters kompisar verkar vara ok."

"Ja, jag är inte riktigt van med det här och.." Francisco avbröt Maria

"Och det finns några fler bra saker med militären och det är att de finns posterade överallt och faktiskt hjälper till när det blir översvämningar, när vägarna rasar och andra katastrofer. Och så gillar de inte knarkkartellerna. Det har faktiskt skyddat oss från att få en situation som i Mexico och Colombia, där knarkkartellerna styr vissa områden."

"Men ändå, jag har lite svårt att vänja mig vid tanken någon slags militärdiktatur i bakgrunden." Maria tystnade och tänkte innan hon fortsatte. "Fast jag lär ju inte kunna göra så mycket åt det, och om det är ok för dig som lever här så är det ju bra. Och jag litar på Peters omdöme."

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Solen hade just gått ned och de kunde urskilja den stjärnklara himlen i luckorna mellan träden bakom Marias lägenhet. Maria och Peter satt och åt middag tillsammans med Santiago och njöt av både dofterna från maten och från blommorna i trädgården, dä...

Santiagos män ledde ut alla ur baren och bakband dem med buntband. Samtidigt som även stridshelikoptern landade bakom dem, steg Santiago ur helikoptern och sa till Peter med ett leende   "Gå du, hämta Maria!" Peter sprang över gräsmattan, in ge...

Santiago lät sin helikopter hovra några hundra meter från centrum i Fortuna. Peter kunde se baren med gräsplanen bakom och längst bort kyrkan. Det såg precis ut som på satellitbilderna. Samhället låg öde i gryningen och daggen gjorde gräsmattan grå d...

Peter vaknade av att Santiago ruskade honom och sa "Vakna Peter! Det är dags att ge sig av."   Peter kom först inte ens ihåg var han var, men när han gnuggat sömnen ur ögonen kom han ihåg att han var på militärförläggningen därför att Maria bli...

Maria var rädd. Räddare än någon gång tidigare i livet. Hon låg på sängen och kramade sin mobil, och kunde bara inte förmå sig att gömma den någonstans. Det kändes som om den var hennes enda länk till tryggheten och det vanliga livet utanför hennes f...