Maria och Peter promenerade hand i hand från lunchen hos Rauls släkt och var glada för halvtimmen på egen hand på väg till Marias lägenhet. De hann prata ikapp sig på många områden som de undvikit under chattarna och Peter förstod nu bättre varför Maria varit så tveksam och hur mycket hennes jobb här i Mariscal Estigarribia verkligen betydde för henne.

Peter hade bara en liten bag med packning med sig och den ställde han innanför dörren på Marias lägenhet. De var båda lite osäkra på var de hade varandra, så efter några sekunders pinsam tystnad erbjöd sig Maria att visa Peter runt lägenheten. "Strålande idé!" tänkte Maria för sig själv. "Var det allt jag kunde komma på att säga? Det tar ju säkert hela 30 sekunder!" Hon visade sitt lilla kök, kopplade in mobilen till resehögtalarna och satte på en lugn kizomba.

"Du kanske vill duscha och byta om efter resan?" frågade Maria.

"Ja, gärna", svarade Peter och log ömt åt Marias tafatthet. Han var faktiskt glad att se att det inte bara var han som var nervös och inte riktigt visste om han vågade visa hur mycket han längtat efter henne. Helst ville han bara ta henne i sina armar och känna hennes mjuka kropp mot sin egen. Maria stod fortfarande kvar och tvekade vad hon skulle göra härnäst, och Peter följde till slut sin längtan och gick fram till henne. Han drog henne nära sig och böjde sig sakta fram och kysste henne. Maria la armarna om hans hals och besvarade kyssen. Hon tryckte hela sin slanka kropp mot honom och de kysste varandra hett och innerligt. Maria smekte Peters nacke och Peter njöt av hennes varma, lena rygg när hans händer kände varje liten del av den. Peter kysste försiktigt Marias örsnibb och viskade tyst

"Ja, gärna en dusch. Tillsammansed dig", samtidigt som han långsamt och njutningsfullt knäppte upp hennes blus. Han fortsatte med kjolens blixtlås och lät den falla till golvet. Peter njöt av att se Marias vackra kropp, men avbröts av att Maria snabbt drog tröjan över hans huvud och knäppte upp hans jeans. Hon kysste honom djupt, tryckte sig loss och sa med ett lockande leende

"Kom då!" Maria tog av sig underkläderna på vägen och gick naken in i duschen, och Peter följde snabbt efter. De njöt av närheten och värmen och utforskade varandras kroppar under den strilande varma duschen samtidigt som de ivrigt kysste varandra. Peter kysste henne på halsen samtidigt som han tvålade in hennes välformade kropp. Han kände hennes varma, lena hud under sina fingertoppar och Maria la njutningsfullt armarna runt hans hals. Peter stängde av duschen och kysste sin väg nedåt över Marias kropp, från halsen via hennes bröst över magen och vidare. Maria suckade av njutning och tog till slut Peters huvud i sina händer och drog upp honom.

"Jag vill ha dig närmare, ännu närmare." sa hon och kysste honom samtidigt som hon la benen runt hans midja. Peter balanserade henne mot väggen och gled sakta in i henne. De stannade först till och bara njöt av känslan av den andres närhet, men började snart röra sig rytmiskt mot varandra, snabbare och snabbare tills vågor av njutning sköljde över dem.

Peter släppte försiktigt ned Maria och de fortsatte att kyssas i den strilande duschen.

"Äntligen!" sa Maria till slut."Som jag har längtat!"

"Precis! Jag visste hur underbart det här skulle vara redan när vi dansade första gången. Men ändå, ändå, var det hundra gånger bättre än jag någonsin kunnat fantisera om. Du är helt underbar!"

Maria kramade Peter ännu hårdare.

"Nu släpper jag dig inte."

"Kanske bara härifrån till sängen?" sa Peter leende.

"Ja ok, dit men inte längre. Och bara om du fortsätter att vara naken och högst en centimeter bort!"

"Lovar!"

"Och vet du vad?" Maria tog Peters hand och drog honom intill sig i sängen. "Nu går allt, precis allting, i takt."

Raul hämtade upp Peter och Maria utanför sjukhuset i sin stora pickup och körde tvärs över stan till andra sidan. Det var inte så långt med tanke på storleken på stan, men Maria hann i alla fall prata lite med Raul på vägen och tyckte att han verkade trevlig. De stannade vid ett stort hus omgivet av en veranda längs hela fasaden och utanför den en stor trädgård full av gamla träd som gav en behaglig skugga. De kunde höra prat och musik från baksidan och på vägen in sa Raul försiktigt

"Mina släktingar är ganska rakt på sak, så bli inte förvånade eller rädda. De är faktiskt också väldigt trevliga."

De gick runt huset och när de rundade hörnet kunde både Maria och Peter inte låta bli att gapa av förvåning.

"Är det kvartersfest?" frågade Peter.
"Nejdå", skrattade Raul, "det är bara mina närmaste släktingar.

Hela trädgården var full med folk. Barn sprang omkring och lekte överallt, några kvinnor dukade ett långbord med plats för minst trettio personer, några män stod och pratade på verandan och några andra grillade kött på en stor grill. Mitt på verandan satt några äldre damer och pratade. Maria undrade hur det såg ut när hela släkten träffades, men innan hon hann fråga Raul kom några barn springande och kramade om Raul, tätt följda av en kvinna i Marias ålder. Hon kramade om Raul och presenterade sig för Maria och Peter som Rauls fru Isabella och hälsade dem välkomna. Hon lyckades även få sina barn att hälsa på dem innan de sprang tillbaka till sina lekande kusiner.

"Det var värst vad långa ni är!" sa Isabella till Maria och Peter, och tittade upp på dem från sina högst 150 cm, med klackar, utsiktspunkt.
"Vad var det jag sa" viskad Raul till Maria.

Raul tog med Maria och Peter runt för att hälsa på alla släktingar. Alla hälsade glatt och småpratade lite om vad de gjorde där, hur långt borta Sverige var, hur bleka och långa de var, hur livet var i Sverige jämfört med Paraguay och de kände sig genast välkomna. När de kom fram till en man i Rauls ålder förklarade Raul att Santiago var helikopterpilot i Mariscal Estigarribia och att Maria gärna skulle vilja få följa med någon gång eftersom hon åkte runt och försökte förebygga Chagas sjukdom. Santiago tyckte att de nog skulle gå att ordna och lovade att återkomma. Till sist presenterade Raul dem för Isabellas mormor som satt i en bekväm stol på verandan. När Peter böjde sig ned för att hälsa artigt nöp hon honom i kinden och sa
"Es flaco como un aguja!" och vände sig till Maria med några förmaningar. Peter hörde i förvåningen inte riktigt vad hon sa och när de gick vidare sa han till Maria

"Det var nog första gången någon nupit mig i kinden sedan jag var sådär fem år. Men hon hade starka nypor", sa han och tog sig åt kinden. "Vad sa hon till dig förresten?" Maria rodnade knappt märkbart och svarade
"Att jag borde ta bättre hand om min man och ge honom ordentligt med mat. De blir mycket gladare då. Och bättre i sängen."
"Sa hon det?" utropade Peter förvånat. Sedan kunde han inte låta bli att retas lite och la till med ett naivt leende och stora oskyldiga ögon "Och vad ska du göra för middag idag? Och vad svarade du förresten?"
"Äsch" sa Maria och slog honom lätt på armen. "Nu ska du vara snäll mot din 'fru'." Det sista sa hon drypande av sarkasm, men tog samtidig kärleksfullt hans arm och gick bort för att prata vidare med Isabella.

Lunchen försvann snabbt ned i det trevliga sällskapet och när de ätit upp efterrätten blev de övertalade, eller snarare tvingade, att sjunga en sång på svenska, och till siste bevisa att även svenskar kan dansa salsa. Maria njöt i fulla draga av att dansa med Peter igen och deras dans drog ned massiva applåder och trädgården var snabbt fylld av par som också ville dansa. Peter dansade artigt med Isabellas systrar och andra släktingar som han glömt vilka de var. Dansen gick bra men Peter märkte att han ofta tappade greppet, och att de då tittade lite anklagande på Peter som om det vore hans fel. I det stora hela gick det dock bra och efter några danser var han tillbaka hos Maria. Han viskade i hennes öra

"Tror du att du fått en tillräcklig dos Paraguayskt lördagsliv? Och tycker kanske att det är dags att ta med en snygg kille hem?"
"Visst", svarade Maria med ett leende och såg sig omkring. "Jag ska se om jag kan hitta någon.."
"Du skulle bara våga!" svarade Peter spelat strängt och tog ett stadigt grepp om Marias arm och ledde henne i riktning mot Raul och Isabella. De tacka och förklarade hur mycket de uppskattat lunchen och mottagande, och att det var dags att gå hem.
"Förstår det, ni ska väl.." sa Raul innan Isabella hejdade hans fortsättning med en armbåge i sidan på honom, och la till att de alltid var välkomna tillbaka. Maria och Peter vinkade och ropade hejdå till resten av släkten och gick iväg. På vägen ut hörde de Isabelles mormor ropa att Maria inte skulle glömma det där med maten, och de skrattade glatt tillsammans.

Maria tog ett djupt andetag när hon kom ut från sjukhuset, tittade upp mot himlen och njöt. Solen sken från en klarblå himmel och en lätt vindfläkt rufsade om i hennes hår. Maria tyckte att temperaturen var perfekt, 23-24 grader och njöt till fullo när hon gick mot infarten till sjukhusområdet i bara blus och kort kjol. Hennes kollegor, som kom från Paraguay, klagade lite på att det blivit kallt, men Maria sa inget utan bara log och tänkt på svensk sommar. Utanför sjukhusets mur fanns mest bostadshus och området var lummigt med gamla, höga träd längs gatorna. Maria hade bara några minuters promenad hem till sin lägenhet, och hon njöt alltid av den. "Även nu när det blivit kallt", tänkte Maria med ett ironiskt leende.

Alldeles utanför sjukhusmuren låg några små serveringar som vid den här tiden alltid var fulla med sjukhuspersonal som tog en snabb lunch. Hon var van vid diverse kommentarer från männen när hon passerade förbi, och när hon först anlänt hade hon blivit arg över att de tog sig rätten att kommentera hennes utseende på mer eller mindre ekivoka sätt. Nu stängde hon bara av och ignorerade dem. Det var samma visa idag, så det tog ett tag innan "Hej Maria!" verkligen trängde fram till hennes hjärna och skapade en reaktion. Maria tvärstannade. När hon såg en leende Peter som reste sig från en av plaststolarna förstod hon först inte riktigt sammanhanget och trodde att hon såg fel. Men det var verkligen Peter! Han gick fram till henne och sa lite blygt hej samtidigt som han tog in hela hennes vackra uppenbarelse med nyfikna ögon. När Maria äntligen fattade att det verkligen var Peter kastade hon sig om halsen på honom och kramade honom hårt, hårt.

"Det är verkligen du! Vad underbart!" viskade Maria i hans öra.

Peter fick inte fram ett ord utan bara kramade Maria, andades in hennes doft med näsan mot hennes hals och bara njöt. Till slut fick Maria fram den uppenbara frågan

"Men vad gör du här?"

"Sätt dig ner så ska jag berätta", svarade Peter och drog ut stolen för Maria.

När de satte sig ned applåderade borden runt omkring och de förstod att deras möte inte passerat obemärkt.

"Vad sa du egentligen till henne? Hon reagerar ju aldrig på det jag säger? frågade en av männen bredvid på skoj.

"Bara fel språk, svarade Peter. "Du får prata svenska!"

"Ahh, suizo! Det ska jag lära mig!"

"Gör det", svarade Peter som inte orkade rätta Suizo mot Sueco.

Peter tog Marias hand och berätta allt om hur han fått uppdraget samtidigt som han fick brevet från Maria, hur han förberett resan och för några dagar tappat kontakten med henne. Han bad om ursäkt för att han inte berättat något om uppdraget.

"Men varför sa du inget?" frågade Maria.

"Jag tänkte göra det, men sedan gick tiden och då kändes det pinsamt. Och så var jag nog fortfarande lite arg för att du bara gick ifrån mig."

"Oh, förlåt Peter, jag var så omtumlad att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Förlåt mig. Kan du det? Nu är det bara så underbart att du verkligen är här. Hur länge kan du stanna?"

"Jag måste tillbaka på tisdag" svarade Peter och berättade vidare om Raul och hur de hade flugit den knappa timmen från lägret till Mariscal Estigarribia. Han berättade också om Rauls släktingar och hans svåger som också var helikopterpilot, och om samarbetet mellan militärerna i länderna i området.

"En sådan helikopterkompis skulle jag också vilja ha. Tänk vad långt vi skulle komma med en sådan istället för med buss" sa Maria och berättade om gårdagens långa bussresa runt i regionen. "Det finns några byar som vi bara aldrig kommer till. Men nog om det, vill du promenera hem till mig? Det är alldeles där borta." fortsatte Maria och pekade.

"Jag vet" sa Peter och bet sig i tungan och rodnade. När han såg Marias frågande min fortsatte han.

"Jag måste faktiskt bekänna att jag vet precis var du bor. Faktiskt var du är också. Hela tiden. Ja, i alla fall din mobil. Jag har full tillgång till mobildata genom mitt uppdrag så jag har faktiskt kollat dig. Förlåt Maria, jag borde berättat det också. Men det kändes så tröstande att se var du var, nästan som om jag var med dig."

"Din fuling! sa Maria med allvarlig min och Peter blev lite blek. Sedan sprack hon upp i ett leende "Skojar bara. Det gör inget, det känns faktiskt riktigt bra att du är med mig" sa Maria och kramade hans hand. "Och de var alltså därför du bara satt så coolt och väntade på mig!"

"Precis. Och.." Peter tvekade "bara en sak till."

"Fler bekännelser?"

"Nej, men du har glömt mobilen på sjukhuset."

Maria tittade i sin handväska och konstaterade att det stämde.

"Vänta här! Våga inte försvinna ur mitt liv!" sa hon med ett leende och skyndade tillbaka mot sjukhuset.

När hon kom tillbaka avslutade Peter just ett samtal och stoppade ned mobilen.

"Jag pratade med Raul. Han trodde att det nog inte skulle vara omöjligt för hans militärsläktingar att någon gång ta med er läkare när de ändå är ute och patrullerar eller övningsflyger. Jag var ju bara tvungen att fråga nu när du berättade att ni skulle behöva en helikopter. Han var precis på väg hem till sina släktingar på lunch och sa att vi dessutom måste komma dit och hälsa på hans släktingar. Är det ok?"

"Nja, jag hade ju i och för sig just tänkt ta med mig en snygg kille hem, men visst." Maria log så Peter förstod att hon skojade med honom. "Jag antar att vi inte stannar där hela dagen? Du tänker förresten mycket Peter, tar hjärnan aldrig ledigt?"

Peter rodnade och skruvade lite på sig

"Nej, egentligen inte.."

"Bra, jag älskar infall och omtänksamma idéer. Hur kommer vi till Rauls släkt förresten?

"Raul hämtar upp oss om några minuter på vägen från flygplatsen." Maria gav honom en blick igen som sa att nästa gång ville hon nog få vara med och planera vad de skulle göra tillsammans.

Området Peter skulle undersöka var ödsligt beläget och teamet bodde i tält på själva mätplatsen. Han hade med sig fyra tekniska experter som han jobbat med tidigare, och de hade även med sig en kock och Raul som flög flygvapenhelikoptern som de tilldelats. På morgnarna flög han ut dem i området för att montera sensorer och sprängladdningar, vilka de på eftermiddagarna använde för mätningarna. Området var en vidsträckt, torr slätt med bara buskar och enstaka grästuvor och vyerna var hissnande med höga berg i fjärran. Dagarna var soliga och obarmhärtigt varma, medan kvällarna var behagligt svala, i alla fall enligt Peter. Raul tyckte snarare att kvällarna var kalla. Peter tyckte om att bo med himlen som tak och på kvällarna samlades de efter middagen runt elden och småpratade innan de droppade av till sina tält. Kvällarna var obeskrivligt tysta förutom några enstaka syrsor och andra djur som påminde om att de faktiskt var gäster i deras miljö. Stjärnhimlen var fantastisk och Peter njöt varje kväll i det fria. Ofta tog han ut ett liggunderlag och sin iPad, och la sig bekvämt tillrätta för att skriva och chatta med Maria.

Dagarna gick och Peter lärde känna Raul som han tyckte var en allt igenom sympatisk person. Till slut berättade han om Maria som han just träffat, och att hon faktiskt befann sig ganska nära, i alla fall jämfört med Sverige.

”Va?” sa Raul, ”I Mariscal Estigarribia? Det menar du inte, där bor mina svärföräldrar.”

Raul kom från en familj med lång tradition av militärer och efter många år av militärt inflytande i länderna i södra Sydamerika så kände många av militärfamiljerna till varandra tämligen väl. Nu var det ju också länge sedan de behövt skjuta på varandra, och de hade istället desto fler utbyten med gemensamma övningar och samma sorts utrustning. Det senare tyckte respektive lands regim inte nödvändigtvis så bra om, men militärbudgetarna minskade så samarbete blev en nödvändighet.

”Vi har till exempel inte så stor budget till våra helikoptrar så vi hjälps åt med servicen. Min fru var tidigare flygledare på basen i Mariscal Estigarribia och det var där jag träffade henne, för det är dit jag brukar flyga och serva den här.” Raul pekade på helikoptern. ”Hon kommer också från en släkt med många militärer och några är piloter i deras flygvapen och placerade just där på basen. Jag behöver förresten flyga dit på lördag och fixa en sak på helikoptern, vill du följa med? Isabella, min fru alltså, hon är redan där. När jag är ute på uppdrag brukar hon ta med barnen dit och hälsa på sina föräldrar och jag åker dit när jag kan. Så den här helikoptern är alltid välservad” sa Raul med en lätt rodnad.

Peter trodde inte att det var sant! Han hade inte ens tänkt tanken på att kunna ta sig till Paraguay, dels på grund av de dåliga vägarna, men mest för att han då skulle vara tvungen att ta sig över gränsen, där man inte direkt välkomnade folk, speciellt inte turister.

”Men gränsen då?” sa Peter spontant, ”Hur ska jag kunna ta mig in i landet?”

”Äsch” svarade Raul föraktfullt, ”Det där är bara en formalitet. Tänk på att det faktiskt är vi militärer som styr landet” la han till med ett snett leende. ”Och du har väl dessutom pass med en massa stämplar och papper från FN?”

”Jo, det förstås” svarade Peter tankfullt och blev tyst en stund. Tänk om han verkligen skulle kunna träffa Maria? Han hade undersökt resor mellan länderna och kommit fram till att den enda praktiska möjligheten skulle vara att först åka tillbaka La Paz och flyga till Asunción, och därefter ta buss. Trots att han var så nära. Han hade läst att landgränsen i det närmaste var stängd på grund av en tillfällig dispyt mellan länderna. Därför hade han skjutit upp ett eventuellt besök hos Maria tills han skulle resa hem. Och han visste fortfarande inte riktigt säkert om Maria skulle vilja ha honom där.

Peter ursäktade sig och gick till sitt tält där ett mejl väntade från Maria. Hon berättade att hon var dödstrött efter att ha varit ute med bussen flera dagar i rad, och antagligen skulle sova när Peter läste mejlet. Hon slutade med att berätta att hon såg fram emot att det var lördag imorgon och att hon skulle sluta redan kl 12, och undrade om de inte kunde ses då på Skype? ”Jo, nog ska vi väl kunna ses alltid!” tänkte Peter med ett stort leende och bestämde sig för att flyga med Raul.

Peter kastade sig snabbt in i planerna för sitt nya uppdrag för FN. Den här gången ville WWAP ha hjälp med att kartlägga vattentillgångar i Bolivia. Peter skrattade åt ödesnycken att han nu skulle på uppdrag till Bolivia, granne till Paraguay där Maria nu befann sig, men insåg att det antagligen inte skulle göra så stor skillnad att vara 1000 mil bort med flyg jämfört med 100 mil med dåliga förbindelser och en gräns i vägen. Han tänkte att han skulle berätta det för Maria i vilket fall, men tiden gick och det blev inte av.

Peter följde tidigare rutiner och beställde fram all nödvändig utrustning, vilken alltid stod färdigpackad för flygtransport till de avlägsna platser uppdragen tog honom. När han jobbade för FN var allting enklare, han kunde få hjälp av FNs transportservice både för egen del och för utrustningen. Eftersom det i slutändan alltid var ett specifikt land inblandat så brukade han då även få hjälp av landet med transporter, vilket i regel militären skötte. Oftast fanns det en baktanke från landets sida med att erbjuda hjälpen eftersom det då var lättare att övervaka vad FN, det vill säga vad Peter och hans team gjorde. Det var i vilket fall bra mycket lättare med militärhjälpen, än att hitta privat transport i dessa länder med måttligt utvecklad infrastruktur. Dock var pappersarbetet trögt och det tog honom en månad att få all utrustning skickad till rätt ställe, att kommunicera med den lokale samordnaren för transporterna och att få ihop ett team att jobba med.

Peter var glad för att det gick att hålla kontakten med Maria över nätet och satt uppe sent varje kväll för att chatta med henne. Kollegorna på kontoret undrade vad som hänt med Peter, som annars alltid varit förste man på kontoret, men Peter bara log hemlighetsfullt åt frågorna och lät dem spekulera om allt från sena nattklubbsbesök till älskarinnor och nattorientering.

Peter hade via FN och uppdragen oftast tillgång till landets mobilsystem för att kunna sätta upp tillräckligt exakta mätpositioner för sina sensorer, och han kunde på den vägen också få tillgång till lokal information om internet. Eftersom länderna i södra Sydamerika samarbetade om internetstrukturen kunde han även se att Mariscal Estigarribia faktiskt hade en riktigt bra internet-förbindelser, antagligen på grund av den lokala flygbasen, och han provade därför att prata med Maria via Skype och inte bara chatta. Det gick dock inget vidare och Peter kunde se att det berodde på ett fel i kvarteret där Maria bodde. Detta var ju så klart känslig information, och hur gärna han än ville kunde han inte be Maria att beställa service eftersom han ju egentligen inte hade något att göra med internet i Paraguay. Så de fick återgå till att chatta istället.

Resan närmade sig och Peter hade fortfarande inte sagt till Maria att han var på väg till just Bolivia. Han skämdes lite för det, men nu var det för sent och han gav sig av ändå. Resan gick dåligt och han blev rejält försenad, och kunde därför inte hålla kontakten med Maria under flera dagar. När han till slut kom på plats i sydöstra Bolivia packade han upp satellitkommunikationssystemet och kontaktade Maria. Han kunde märka att hon varit bekymrad över att han inte hört av sig, vilket gjorde honom lite skamsen, men båda var samtidigt glada för att få kontakt igen.