Peter vaknade av att Santiago ruskade honom och sa

"Vakna Peter! Det är dags att ge sig av."

Peter kom först inte ens ihåg var han var, men när han gnuggat sömnen ur ögonen kom han ihåg att han var på militärförläggningen därför att Maria blivit kidnappad. Han hade fått låna en brits i ett vilorum när han inte längre hade något att bidra med. Tanken på Marias farliga situation gjorde honom nu med ens klarvaken, och han skvätte lite vatten i ansiktet, gnuggade sömnen ur ögonen och gick ut till Santiago.

Det var fortfarande samma aktivitet i ledningscentralen och Santiago ledde arbetet.

"Har du fått sova något?" frågade Peter honom.

"Ja, någon timme. Men nu är det dags att ge sig av."

"Vad är klockan?"

"Fyra. Vi ska vara i Fortuna när solen går upp."

"Varför inte överraska dom när det är mörkt?"

"De kommer säkert att gå upp när solen går upp. Alla vill utnyttja den svala morgonen, så då samlas de antagligen på verandan utanför baren för att äta något innan de ger sig av. Och då ska vi vara där. Om vi överraskar dem inne så är det mycket farligare och jag vill inte ha någon av mina män skadade. Och inte heller Maria", la Santiago till.

"Ok. Kan jag göra något?"

"Ladda ned de senaste bilderna. Och förbered ett meddelande till Maria, om att hon ska hänga ut något färgglatt genom fönstret på baksidan, eller inne om hon inte kan öppna det. Och att de ska hålla sig borta från det fönstret. Men skicka det inte förrän vi åker. Vi kan inte riskera att kidnapparna får reda på att vi kommer. Men vi måste också varna Maria, så detta får bli en kompromiss."

Peter laddade ned de senaste bilderna och såg att det inte var någon aktivitet. Köket var tomt och i baren fanns bara en person som såg ut att vara vaken. De övriga låg på sofforna. Peter frågade operatörerna om de kunde skicka bilder till dem när de gett sig av, och arrangerade sedan så att nya bilder först skulle skickas direkt till operatörerna.

"Här", sa Santiago och lämnade över en hög med utrustning till Peter, "ta på dig det här." Peter tog på sig en overall och en skottsäker väst, och fick en stor hjälm med uttag för sladdar. Han hade haft samma typ av hjälm när han senast flög med Santiago och visste att den var helt nödvändig i helikoptern för att man över huvud taget skulle kunna prata med varandra i oväsendet från rotorn.

"Det räcker. Ta på dig hjälmen när vi kommer ut till helikoptern. Nu går vi."

Santiago förklarade på vägen ut att de skulle flyga så obemärkt som möjligt till Fortuna och där landsätta några av Santiagos män som skulle frita Maria. Han gick dock inte in på några detaljer.

När de kom ut så var det fortfarande mörkt, men man kunde ana en något ljusare himmel i öster och det ljusnade allt eftersom. Landningsbanan låg öde och morgondimmorna svepte trolskt in omgivningarna. Den fuktiga luften var behagligt sval när Santiago gick fram mot en av de uppställda helikoptrarna. Han visade in Peter i det ena pilotsätet och kopplade in hans hjälm.

"Skicka meddelandet till Maria nu" sa han samtidigt som han satte en klumpig dator av fältmodell i händerna på Peter.

Helikoptern hade en last- och passagerardel med två öppna dörrar längs sidorna. I den vänstra satt en kulspruta monterad som sköttes av en av Santiagos män i full flygutrustning. Han hade sällskap av ytterligare tre män på bänkarna. Santiago klev in, kopplade in sig och startade omedelbart helikoptern. Samtidigt startade helikoptern bredvid dem sin rotor och Peter hörde också en annan helikopter starta bakom dem.

De steg snabbt till hög höjd och körde rakt söderut. När de lämnat staden bakom sig girade de höger och dök snabbt nedåt. En kort sekund trodde Peter att de skulle krascha, men Santiago rätade upp helikoptern alldeles ovanför marken. Det kändes som om de flög en meter över marken och bara någon meter efter helikoptern framför. Han såg att den var fullastad med raketer såg ut att ha plats för bara en eller två personer. Peter tänkte att bara anblicken av den kunde skrämma ihjäl vem som helst.

"Lär dig datorn, vi är framme om 30 minuter. Din uppgift är att hålla utkik", beordrade Santiago Peter. "Något svar från Maria?"

Peter skulle just ta upp sin mobil när han såg att den var synkroniserad med datorn.

"Bara ett ok. De är redo."

Peter koncentrerade sig på datorn och försökte ignorera landskapet som susade förbi alldeles utanför fönstret. Han hade tillgång till en karta med helikoptrarnas position som röda, rörliga punkter, och video från kameror på helikoptrarna. Han kunde styra kameran under deras egen helikopter och zooma in detaljer på marken under. Den var förvånansvärt stabil och ingenjören i Peter kunde inte låta bli att bli imponerad. En bild blinkade till i hörnet av skärmen och Peter plockade upp den. Det var den senaste bilden från Fortuna och han kunde nu se en person i köket och några andra på gräsmattan framför baren. Värmesignalen visade att de rökte. Övervåningen såg likadan ut med Marias rum i mitten, den sjuka frun och dottern till vänster och ett tomt rum till höger. Peter rapporterade situationen till Santiago, som förde vidare meddelandet till sina män.

"Vi är framme" meddelade Santiago kort, och lät avståndet öka till stridshelikoptern framför.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Solen hade just gått ned och de kunde urskilja den stjärnklara himlen i luckorna mellan träden bakom Marias lägenhet. Maria och Peter satt och åt middag tillsammans med Santiago och njöt av både dofterna från maten och från blommorna i trädgården, dä...

Santiagos män ledde ut alla ur baren och bakband dem med buntband. Samtidigt som även stridshelikoptern landade bakom dem, steg Santiago ur helikoptern och sa till Peter med ett leende   "Gå du, hämta Maria!" Peter sprang över gräsmattan, in ge...

Santiago lät sin helikopter hovra några hundra meter från centrum i Fortuna. Peter kunde se baren med gräsplanen bakom och längst bort kyrkan. Det såg precis ut som på satellitbilderna. Samhället låg öde i gryningen och daggen gjorde gräsmattan grå d...

Maria var rädd. Räddare än någon gång tidigare i livet. Hon låg på sängen och kramade sin mobil, och kunde bara inte förmå sig att gömma den någonstans. Det kändes som om den var hennes enda länk till tryggheten och det vanliga livet utanför hennes f...

"När jag är ute på uppdrag får jag sådana här bilder via FN. De har faktiskt fått USA på att leverera dom. Jag får dom för att se att området är fritt från både människor och stora djur innan vi spränger av laddningarna. Det tar för lång tid att best...