"Maria är kidnappad!" skrek Peter chockad till Santiago.

"Va, vad menar du?"

"Vet inte, vänta." svarade Peter samtidigt som han sammanbiten knappade in ett snabbt svar till Maria. Han vågade inte ringa henne för att inte dra uppmärksamheten till hennes mobil.

Peter gick fram till sin dator och knappade in Marias nummer.

"Hon är i en liten by som heter Fortuna, nära en stor öppen plats mitt i byn."

"Hur kan du veta det?" frågade Santiago nyfiket.

"Via mitt jobb, men det är nog bäst att du inte frågar mer." Innan Santiago hann öppna munnen plingade det till i Peters mobil igen.

Peter berättade för Santiago vad Maria skrivit.

"Ja, du måste börja med polisen. Om vi har tur så har de en lokalpolis i Fortuna"

Peter ringde snabbt till polisen som lovade att återkomma så snabbt de kunde. Han var alldeles kall av oro och vankade nervöst fram och tillbaka i rummet utan att kunna sitta ned på grund av allt adrenalin som pumpade runt i kroppen.

"Sätt dig ned och ät det här." beordrade Santiago och räckte över chokladbit. Han kände igen stressymptomen. Peter åt och frågade sedan uppgivet

"Vad ska jag göra?"

"Vi ger polisen några minuter på att killa läget lokalt. Har du förresten en karta på datorn?"

"Visst, här är en vanlig karta så länge" svarade Peter och räckte över en karta över Paraguay till Santiago. "Just det!" sa kan sedan halvt för sig självt och gick ut för att ringa ett samtal. Santiago lät honom hållas och var glad att Peter fått tankeverksamheten tillbaka efter den första chocken. Peter kom tillbaka in och visade Santiago till datorn.

"Titta här är Fortuna" sa Peter och visade en satellitbild från Google Earth. "Ser ut som en helt vanlig by med kyrkan mitt i centrum och en stor gräsplan framför." Det syntes vägar på var sida om planen, kantade av låga hus.

"Säkert affärer och barer." spekulerade Santiago. "Allt man behöver för en söndag i byn - först mässan, sedan fotbollsmatch på planen och till sist baren."

Peters telefon ringde och han svarade och lyssnade till vad polisen hade att berätta. Det fanns en lokal polis i området som var på väg till Fortuna, men han var åtminstone en timme bort. Och poliserna lovade att återkomma igen när de undersökt situationen. Peter försökte förklara att det var allvarligt men, men fick till svara att det säkert inte var så farligt och att de hade full kontroll på situationen.

Santiago skakade på huvudet och muttrade något om inkompetenta poliser.

"Ta med dig datorn och mobilen så åker vi till vår ledningscentral."

"Kommer jag in där?"

"Oroa dig inte. Ta bara med ditt pass och dina papper från FN. Vi har mycket bättre kommunikationer och översikt därifrån."

Peter hade jobbat hemma i Marias lägenhet hela dagen och hade just avslutat en tidig middag med Santiago. Eftersom Santiago var ledig och Maria på resa så hade Peter ordnat en svensk middag, eller så nära det gick och de satt nu på verandan och avslutade middagen med äppelpaj och vaniljsås. Peter hade lyckats få tyst på Santiagos pikar om att ”riktiga män inte lagar mat”, genom att dels fråga om hur Santiago själv skulle klara sig i ett kök och dels hota med utebliven efterrätt. Santiago frågade till slut uppriktigt nyfiket hur Peter hade lärt sig laga mat, och Peter förklarade att han både fick hjälpa till hemma när han var liten, och att Sverige till och med hade ett skolämne där man fick lära sig laga mat, städa och annat nyttigt. Santiago bodde fortfarande i familjens stora hus med en mamma som styrde över matlagningen och tjänstefolk som städade. Peter kunde inte låta bli att fråga om det inte kändes fel att ha någon annan som städade hemma, varvid Santiago tittade frågande på Peter och utbrast

"Det är ju en social skyldighet? Hur skulle annars alla fattiga klara sig? De måste ju tjäna pengar någonstans och vi har ju råd att betala dom!"

Detta ledde diskussionen vidare in på fördelning av pengar och politik, och de fortsatte intensivt diskutera ända tills det plingade till i Peters telefon. Han ursäktade sig och bleknade när han läste SMSet från Maria

Det platta landskapet bredde ut sig på båda sidor om vägen och i fjärran kunde Maria ana lite högre kullar. Vägen var spikrak och landskapet enformigt med torr mark och buskar, inga träd och inte mycket till grönska. Hon kunde lätt räkna svängarna de gjort och hon hoppades att hennes Paraguayska kollega Francisco inte skulle somna bakom ratten. Bakom henne satt hennes andra kollega som också jobbade för Läkare utan gränser. De var på väg mellan byarna i norr om Mariscal Estigarribia och hade redan kört timmar på den raka, smala vägen. Dagen innan hade de hunnit med två byar där de träffat den lokala sköterskan, informerat om Chagas sjukdom och undersökt en strid ström av bybor.

Maria tänkte på Peter och förundrades hur snabbt han lärde känna folk. Han hade varit en hel del ute på Rauls släktranch, och umgicks med Rauls släktingar när han inte satt hemma och jobbade. Han verkade smälta in lätt och Maria avundades hans lättsamma sätt. "Fast han är ju väldigt lätt att tycka om" tänkte Maria och log. Hon brukade tycka om att åka ut med deras buss, men nu efter det att Peter flyttat in hos henne, var hon inte lika glad att ge sig av. Hon saknade redan Peter, och dagdrömde vidare om de senaste veckorna tillsammans med honom.

Francisco sneglade på Maria och sa

"Nu sitter du allt och tänker på Peter!"

"Varför tror du det" frågade Maria indignerad.

"För att du sitter och ler åt vägen framför oss..."

"Ja, ja, jag erkänner. Du har så klart rätt." Maria tystnade och tvekade, men så tog hon mod till sig.

"Du Francisco, jag måste fråga dig en sak. Peter umgås en hel del med Rauls släkt, du vet den där helikopterpiloten jag berättade om, och hela släkten är militärer. Det är väl bra att Peter har några vänner att hänga med, men jag vet inte vad jag ska tycka om att de alla är militärer." Francisco funderade och svarade sedan

"Vad tycker du om dom? Du har väl träffat dom själv?

"De är trevliga och verkar vara bra folk, men det här med att de är militärer hela bunten.."

"Du menar att du inte vet var du har dom? Så är det nog lite för oss alla. Vi har ju en regering som styr landet, alla vet att om inte militären tycker om vad de gör så är det militären som i slutändan har makten. Det är ju på sätt och vis tryggt och stabilt, men det ger ju inte heller direkt utrymme för några reformer. Men det viktigaste för dig är nog att du tycker att Peters kompisar verkar vara ok."

"Ja, jag är inte riktigt van med det här och.." Francisco avbröt Maria

"Och det finns några fler bra saker med militären och det är att de finns posterade överallt och faktiskt hjälper till när det blir översvämningar, när vägarna rasar och andra katastrofer. Och så gillar de inte knarkkartellerna. Det har faktiskt skyddat oss från att få en situation som i Mexico och Colombia, där knarkkartellerna styr vissa områden."

"Men ändå, jag har lite svårt att vänja mig vid tanken någon slags militärdiktatur i bakgrunden." Maria tystnade och tänkte innan hon fortsatte. "Fast jag lär ju inte kunna göra så mycket åt det, och om det är ok för dig som lever här så är det ju bra. Och jag litar på Peters omdöme."

"Fantastiskt!" tänkte Peter när han tittade upp över skärmen på sin bärbara dator. Han hade installerat sig på Marias veranda och över kanten på skärmen såg han trädgården med dess höga träd som gav skugga, och längst bort häcken som markerade gränsen till grannhuset. Efter att ha tittat runt i stan insåg han att detta var ett välbeställt område och att de hade en ovanligt välskött trädgård, många av de andra var bara torra grusplättar eller i bästa fall en torr gräsplätt och något träd. Men det här var fantastiskt. Peter hade aldrig lyckats jobba med datorn utomhus hemma i Sverige för antingen var det för kallt eller så var det för varmt, eller helt enkelt för ljust. Här var det skuggigt och ändå lagom varmt. Han brukade sitta utomhus på förmiddagarna och bearbeta alla mätdata de samlat in under de senaste veckorna i Bolivia. Det var ganska rutinmässigt arbete, men han behövde göra det innan han kunde skriva ihop sin rapport. Maria jobbade på sjukhuset så han hade hela dagarna för sig själv. Peter kom på sig själv med att småle varje gång han tänkte på Maria. "Man kan nog inte ha det bättre än så här" tänkte han för sig själv. Han hade ett kul jobba, hade träffat nya vänner och viktigast av allt, han fick vara tillsammans med den underbaraste kvinnan på jorden!

Peter tog det ganska lugnt och han hade planerat in sina andra projekt tills när han skulle vara tillbaka hemma igen, så han passade på att utforska stan och omgivningarna och hade till och med varit ute på Rauls släktingars ranch utanför stan. Santiago hade tagit med honom dit en dag när han var ledig och Peter hade njutit av de stora vidderna och fascinerats över alla djuren på ranchen. När han berättade om sitt jobb med att kartlägga vattentillgångar berättade Santiago hur svårt det var att hitta tillräckligt med vatten åt alla djuren. Efter att ha åkte runt ägorna i jeep tyckte Peter att det trots allt var underligt att vattnet inte räckte till, när han nu jämförde med andra liknande områden han varit i. Han hade skickat tillbaka all utrustning från Bolivia, men hade en sensor med sig i sitt handbagage. Den var ny och Peter höll på att testa den så han vågade inte chansa på att den skulle komma bort i transporten. Peter erbjöd sig därför att testa om han kunde se om de hade några vattenkällor på ägorna, bara Santiago kunde fixa lite dynamit eller någon annan sprängladdning. Det skulle inte bli världens mest noggranna karta, men bara de kunde smälla av några laddningar på väl utmärkta platser så skulle nog Peter kunna se vad som fanns. Santiago sa att han visst skulle kunna ordna lite dynamit. Eller något liknande, la han till lite hemlighetsfullt. De passade på att märka ut några lämpliga platser för sprängningarna och bestämde att Peter skulle komma tillbaka några dagar senare.

Santiago hämtade då upp Peter och de åkte ut till ranchen och satte upp Peters sensor och datorn på en liten höjd där de kunde se långt ut över ranchen och områdena runt omkring.

"Jag är färdig" sa Peter, "men vem ska smälla av sprängladdningarna?"

"Jag ska fixa det" svarade Santiago och ringde ett samtal. "Den första smäller om två minuter, blir det bra?"

"Absolut", svarade Peter och tittade på när Santiago tog upp något som såg ut som en överdimensionerad kikare. Han skulle just fråga vad det var när det brakade till bakom honom, och att han hukade sig av ren reflex. En fullt utrustad attackhelikopter dök upp bakom kullen och Peter tittade frågande på Santiago. Han bara gjorde tummen upp och log åt Peter. Det gick inte att höra något över dånandet från helikoptern, men Peter förstod att det var dags att börja mäta. Santiago tittade i kikaren mot den första platsen de markerat och i samma stund sköt en raket iväg från den hovrande helikoptern över deras huvuden. Santiago riktade om kikaren mot nästa plats och ytterligare en raket sköts av. Han upprepade detta två gånger till och sedan vände snabbt helikoptern och försvann bort. Det hela hade tagit mindre än en minut. Santiago tittade stolt, med ett stort leende på den smått chockade Peter

"Jag sa ju att jag skulle fixa sprängladdningar!"

"Jo visst", svarade Peter, "men du sa inte att du skulle starta ett småskaligt krig!"

Santiago skrattade

"Ja, det har sina fördelar att vara helikopterpilot. Fast ärligt talat så var det faktiskt en övning som vi planerat tidigare för den här piloten. Han håller på att lära sig hur de nya raketerna fungerar. Jag märker ut träffområdet med lasern i den här, och han fyrar av den när han får min klarsignal. Det låter lätt men det är faktiskt svårare än man kan tro att hålla helikoptern exakt still och samtidigt avfyra raketerna direkt efter varandra, och sedan försvinna från platsen."

"Men vet du nu var de exploderade?"

"Ja, systemet registrerar GPS-koordinaterna till sista decimalen. Jag mejlar det till dig. Du fick väl med det hela i din dator nu?" Peter kollade sin dator

"Jodå, det kom med."

Peter samlade ihop sin utrustning och de åkte tillbaka till ranchen. När han sedan kom tillbaka hem berättade han entusiastiskt hela historien med alla detaljer om helikopter, sikte och raketer för Maria.

"Grabbar!" sa Maria. "Eller jag menar pojkar. Får ni aldrig nog av att leka med smällare? fortsatte hon retsamt.

"Tja," svarade Peter okynnigt, "det beror ju på om det finns något annat intressant som fångar vår uppmärksamhet..."

"Nu ska det nog fungera!" tänkte Maria efter att ha flyttat om i sin lilla lägenhet. Det var fortfarande några dagar till Peter skulle komma, men för att stilla sin otålighet rumsterade hon om så att han skulle få plats. Hon hade tömt några hyllor i garderoben och packat det hon inte använde så ofta i resväskorna under sängen, och skaffat några extra tallrikar till kokvrån. Som tur var så kunde de sitta ute på verandan och äta, det kändes i alla fall som lite extra utrymme. Men ändå, hur skulle han få plats? Maria hoppades att han hade med sig några verktyg, eller så kunde hon ju låna några, så att de kunde sätta upp någon extra hylla och lite krokar för sina saker.

Egentligen visste hon att hon oroade sig i onödan, för hon visste ju nu att Peter var lika lycklig som hon själv bara de fick vara tillsammans. Resten gick att improvisera. Det var knappt två veckor sedan deras helg tillsammans och de chattade varje dag med varandra, men tiden gick ändå frustrerande långsamt. På dagarna hade hon inte så mycket tid att tänka på Peter, men på kvällarna drömde hon sig tillbaka och fantiserade om honom bredvid sig. När hon försökte se objektivt på Peter så var han ju egentligen en ganska vanlig kille, ingen supertränad atlet eller fotomodell, men ändå i ganska bra form och han såg bra ut. Och han var längre än henne. Hon hade inte tänkt på det så mycket tidigare, men faktum att han var längre än henne var viktigare än hon velat erkänna för sig själv. Maria var stolt över att tänka jämlikt och behandla alla lika, så killens längd borde ju inte vara så viktigt. Ändå älskade hon att känna hur han omfamnade hela henne i sina armar, och hur han fick böja lite på nacken när han kysste henne. Hon älskade verkligen varenda millimeter av honom! Det spelade ingen roll att han inte var någon fotomodell, han var ändå den vackraste och mest åtråvärda hon kunde tänka sig. Hon rodnade lite när hon kände lyckokänslan hon upplevt när han lyft henne mitt i en dans. Det var ju egentligen ganska fånigt, men i och med att hon var lång så lång som hon var, var det sällan någon som försökte lyfta henne. Men Peter hade gjort det så lätt. Det var ju verkligen inte så värst jämlikt att vilja bli lyft av en man, men Maria log ändå åt minnet och känslan det skapade. Hon längtade efter Peter!

Det blev till slut fredag och Maria hade gått hem lite tidigare från sjukhuset och förberett en god middag, städat en gång till och till och med köpt ljus vilket inte var så lätt att hitta. Expediten hade beklagat sorgen och hoppats att det inte var någon alltför närstående som dött, och det tog ett tag för Maria att först förstå vad hon menade. Hon kom ihåg att levande ljus mest var något man hittade i kyrkan eller tände hemma när man sörjde. Hon gjorde ett lamt försök att förklara, men tackade sedan bara för expeditens deltagande och gick hem.

Peter hade sagt att Raul skulle släppa av honom och att han skulle komma vid femtiden. Maria visste att det kunde betyda kl sex, sju eller ännu senare så hon satte sig på verandan och väntade. Det var en varm kväll och när solen började gå ned fylldes luften av doften från blommorna och träden i trädgården, och med ljudet av hundratals syrsor. Maria hade först intalat sig själv att inte göra något särskilt mer än att förbereda middag, men hade sedan ändå spenderat en lång stund framför spegeln med att sminka sig, och sedan lika länge för att välja kläder. Hon ville inte se uppklädd ut, men ändå framhäva sina bästa sidor, och dessutom hoppades hon på att hon inte skulle ha kläderna kvar på så länge efter att Peter klivit över tröskeln. Hon rodnade åt sina tankar, och valde en tight topp utan BH och ett par alldeles för korta shorts som hon aldrig skulle våga gå ut på stan med. Hon tittade sig i spegeln och hoppades att Peter inte skulle kunna motstå det han såg.

Till slut hörde hon hur det knastrade i gruset runt hörnet och såg Peter komma med bestämda steg mot ingången. Maria rusade upp, sprang fram till honom och slängde sig om hans hals. Peter släppte alla sina väskor och kramade henne så hårt att hon svävade några centimeter över marken. Han släppte varsamt ned henne och de kysste varandra länge och innerligt. Peters händer letade sig snart in under Marias topp och smekte hennes varma rygg.

"Kom!" sa Maria och tog hans hand. De släpade med sig Peters väskor in och släppte dem alldeles innanför dörren. Peter drog Marias topp över hennes huvud och hon hjälpte Peter av med hans T-shirt. Peter stannade en sekund och tittade på Maria

"Åh, vad du är vacker!"

Resten av kläderna försvann snabbt och de älskade hett på Marias soffa, med all passion som två veckors väntan innebär. Efteråt stannade de kvar i varandras armar och njöt av känslan av varm hud under fingertopparna.

"Du kanske är hungrig?" frågade Maria. "Jag har förberett middag. Egentligen hade jag tänkt fråga dig så fort du kom hit, men jag hann inte riktigt..."

"Jo, jag är faktiskt lite hungrig. Och det var inte riktigt heller det första jag tänkt på.." log Peter.

"Du kanske vill duscha efter resan, så kan jag värma maten?"

"Tror inte jag vågar det. För då kommer jag bara att dra med dig in i duschen och då blir det aldrig någon mat. Om en vecka kommer någon att hitta två utmärglade, men leende, svenskar i duschen."

"Ja, det måste jag ju starkt avråda från som läkare" skrattade Maria. "Men efter maten..." blinkade hon åt Peter och drog långsamt och utmanande på sig kläderna.

Peter tittade ut över slätten från kullen där han stod bredvid Rauls helikopter. Det var tidig morgon och en behaglig bris svalkade skönt i morgonsolen. Han kunde fortfarande känna Marias doft när han andades in och värmen från hennes kropp dröjde sig kvar när han slöt ögonen.

"..och blir det bra här?"

Peter vaknade upp ur sina dagdrömmar

"Va?"

"Jo, jag frågade om jag kan ställa lådan med elektroniken här?" upprepade Raul.

"Visst, det blir bra."

"Du tänker på henne, va?"

"Nejdå" ljög Peter.

"Så du bara står och ler åt helikoptern då?" retades Raul och Peter skrattade förläget.

"Okey då, jag stod och drömde om Maria. Det var bara en så underbar helg och jag saknar henne redan. Och tack igen för lunchen, det var en bra start."

"Jo, det syntes på er hur mycket ni längtade efter varandra, så du behöver inte berätta mer om resten av helgen. Du skulle förresten hört mina släktingars spekulationer när ni gått..."

Peter rodnade

"Kan tänka mig att de faktiskt gissade ganska rätt..."

"Så vad händer nu då?" avbröt Raul bryskt.

"För första gången så vet jag faktiskt vad jag ska göra när det gäller Maria. Och jag vet vad hon vill också. Tidigare visste jag inte vad hon ville, och det kanske hon inte visste själv heller, men nu ska jag i alla fall åka tillbaka till henne så snart vi är klara här. Först hade jag tänkt stanna i Bolivia och räkna ut kartbilderna och sammanfatta resultaten, men det kan jag ju lika gärna göra hos Maria. Och hon bad mig komma tillbaka så fort som möjligt! Och innan du frågar, hon vill verkligen att jag ska bo tillsammans med henne i Mariscal Estigarribia."

"Hoppas bara att hon är säkrare på vad hon vill den här gången" retades Raul vidare.

"Ja, eller hur" skrattade Peter. "Men nu har hon ju faktiskt hunnit tänka i en månad. Och skulle hon kasta ut mig så kan jag ju bara komma och bo hos er! Din svärmormor vill säkert göda mig lite!"

"Visst du är välkommen", svarade Raul ironiskt, "men kom ihåg att det är henne du får bo hos, inte hos oss!"

De fortsatte gnabbas under det att de lastade av helikoptern och förberedde dagens mätning. Peter kom hela tiden på sig med att tänka på Maria, och han längtade verkligen tillbaka. De hade stannat länge och älskat i Marias säng och däremellan bara gått ut för att äta eller ta en kort promenad. De hade båda njutit av varje sekund och kommit varandra bra mycket närmare på bara en helg än under hela den senaste månaden med chat och mejl. Han hade upptäckt mer och mer av Marias omtänksamma och kärleksfulla sida allt eftersom hon vågade öppna upp sig mot honom, och vågade lita på honom. Hon hade berättat om sina tidigare förhållanden och dejter som alla slutat mer eller mindre dåligt, men nu märkte han att hon blev hon mer och mer säker på att hon träffat en kille hon kunde lita på och som verkligen tyckte om henne.

Efter middagen passade Peter på att fråga Raul om råd för sin resa tillbaka till Maria.

"Du behöver inte oroa dig", intygade Raul, "du har pass och papper från FN så du behöver inte något visum. Och de nödvändiga stämplarna som du behöver för att inte få problem när du ska ut ur landet, de har vi. Det fixar sig."

De pratade vidare om Mariscal Estigarribia och Rauls släkt, och han berättade att släkten hade en ranch utanför stan som en av Isabellas bröder skötte om.

"Ni måste komma och hälsa på där också. Då blir det ännu mer salsa när hela släkten är med." sa Raul menande.

"Kul! Men nu när du säger det, så måste jag fråga en sak. Tjejerna som jag dansade med, alltså din frus kusiner eller vad de nu var, de såg så missnöjda och föraktfulla ut med att de tappade greppet när vi dansade."

"Vadå de tappade greppet, släppte du taget?"

Peter förstod inte riktigt vad han menade med att släppa taget, och förklarade att de bara gled iväg, och att han så klart lät dem glida iväg om de inte höll fast för han ville ju aldrig klämma tjejens hand med tummen. Han använde ju bara fingrarna för att föra. Just för att inte klämma henne. Raul funderade en stund innan han svarade förnöjd

"Jag såg ju att det fungerade utmärkt när du dansade med Maria, och om jag inte vetat att du kom från "jämlika" Sverige så hade jag nog avfärdat dig som en mes som inte kan hålla i en kvinna. Men det är väl lite av vårt "macho-sätt" som skiner igenom. Tjejerna förväntar sig att du ska ha full kontroll och att du håller i ordentligt. Om du inte gör det så är du antingen kass på att dansa eller en mes. Grattis, du har hittat en äkta kulturkrock!"

Peter såg fundersam ut.

"Det låter ju otroligt för mig, men jag tror så klart på vad du säger. Menar du verkligen att tjejerna här finner sig i att killarna klämmer dem och för dem hårdhänt?"

"Njä, inte riktigt. De lär säga ifrån när de inte gillar något, och då får du komma ihåg att det alltid är ditt fel. Och det lär du få höra också. Så prova nästa gång du dansar. Kläm varligt om hennes hand, eller ta hennes handled. Om du lyckas så kommer du märka allt annat än föraktfulla leenden!"

"Ja, ja. Jag får väl göra som en äkta svensk och anpassa mig. Fast mer macho alltså."

"Ja, fast kanske inte mot Maria?" undrade Raul klurigt.

"Nej, bevara mig väl! Det skulle sluta riktigt illa! Dessutom ligger det inte riktigt för mig att alltid tänka på att vara macho." Raul svarade retfullt, knappt hörbart dolt i en hostning "Svenska mesar" varvid Peter boxade honom på armen.

"Såja, det finns hopp!" skrattade Raul och Peter stämde in.

Maria och Peter promenerade hand i hand från lunchen hos Rauls släkt och var glada för halvtimmen på egen hand på väg till Marias lägenhet. De hann prata ikapp sig på många områden som de undvikit under chattarna och Peter förstod nu bättre varför Maria varit så tveksam och hur mycket hennes jobb här i Mariscal Estigarribia verkligen betydde för henne.

Peter hade bara en liten bag med packning med sig och den ställde han innanför dörren på Marias lägenhet. De var båda lite osäkra på var de hade varandra, så efter några sekunders pinsam tystnad erbjöd sig Maria att visa Peter runt lägenheten. "Strålande idé!" tänkte Maria för sig själv. "Var det allt jag kunde komma på att säga? Det tar ju säkert hela 30 sekunder!" Hon visade sitt lilla kök, kopplade in mobilen till resehögtalarna och satte på en lugn kizomba.

"Du kanske vill duscha och byta om efter resan?" frågade Maria.

"Ja, gärna", svarade Peter och log ömt åt Marias tafatthet. Han var faktiskt glad att se att det inte bara var han som var nervös och inte riktigt visste om han vågade visa hur mycket han längtat efter henne. Helst ville han bara ta henne i sina armar och känna hennes mjuka kropp mot sin egen. Maria stod fortfarande kvar och tvekade vad hon skulle göra härnäst, och Peter följde till slut sin längtan och gick fram till henne. Han drog henne nära sig och böjde sig sakta fram och kysste henne. Maria la armarna om hans hals och besvarade kyssen. Hon tryckte hela sin slanka kropp mot honom och de kysste varandra hett och innerligt. Maria smekte Peters nacke och Peter njöt av hennes varma, lena rygg när hans händer kände varje liten del av den. Peter kysste försiktigt Marias örsnibb och viskade tyst

"Ja, gärna en dusch. Tillsammansed dig", samtidigt som han långsamt och njutningsfullt knäppte upp hennes blus. Han fortsatte med kjolens blixtlås och lät den falla till golvet. Peter njöt av att se Marias vackra kropp, men avbröts av att Maria snabbt drog tröjan över hans huvud och knäppte upp hans jeans. Hon kysste honom djupt, tryckte sig loss och sa med ett lockande leende

"Kom då!" Maria tog av sig underkläderna på vägen och gick naken in i duschen, och Peter följde snabbt efter. De njöt av närheten och värmen och utforskade varandras kroppar under den strilande varma duschen samtidigt som de ivrigt kysste varandra. Peter kysste henne på halsen samtidigt som han tvålade in hennes välformade kropp. Han kände hennes varma, lena hud under sina fingertoppar och Maria la njutningsfullt armarna runt hans hals. Peter stängde av duschen och kysste sin väg nedåt över Marias kropp, från halsen via hennes bröst över magen och vidare. Maria suckade av njutning och tog till slut Peters huvud i sina händer och drog upp honom.

"Jag vill ha dig närmare, ännu närmare." sa hon och kysste honom samtidigt som hon la benen runt hans midja. Peter balanserade henne mot väggen och gled sakta in i henne. De stannade först till och bara njöt av känslan av den andres närhet, men började snart röra sig rytmiskt mot varandra, snabbare och snabbare tills vågor av njutning sköljde över dem.

Peter släppte försiktigt ned Maria och de fortsatte att kyssas i den strilande duschen.

"Äntligen!" sa Maria till slut."Som jag har längtat!"

"Precis! Jag visste hur underbart det här skulle vara redan när vi dansade första gången. Men ändå, ändå, var det hundra gånger bättre än jag någonsin kunnat fantisera om. Du är helt underbar!"

Maria kramade Peter ännu hårdare.

"Nu släpper jag dig inte."

"Kanske bara härifrån till sängen?" sa Peter leende.

"Ja ok, dit men inte längre. Och bara om du fortsätter att vara naken och högst en centimeter bort!"

"Lovar!"

"Och vet du vad?" Maria tog Peters hand och drog honom intill sig i sängen. "Nu går allt, precis allting, i takt."

Raul hämtade upp Peter och Maria utanför sjukhuset i sin stora pickup och körde tvärs över stan till andra sidan. Det var inte så långt med tanke på storleken på stan, men Maria hann i alla fall prata lite med Raul på vägen och tyckte att han verkade trevlig. De stannade vid ett stort hus omgivet av en veranda längs hela fasaden och utanför den en stor trädgård full av gamla träd som gav en behaglig skugga. De kunde höra prat och musik från baksidan och på vägen in sa Raul försiktigt

"Mina släktingar är ganska rakt på sak, så bli inte förvånade eller rädda. De är faktiskt också väldigt trevliga."

De gick runt huset och när de rundade hörnet kunde både Maria och Peter inte låta bli att gapa av förvåning.

"Är det kvartersfest?" frågade Peter.
"Nejdå", skrattade Raul, "det är bara mina närmaste släktingar.

Hela trädgården var full med folk. Barn sprang omkring och lekte överallt, några kvinnor dukade ett långbord med plats för minst trettio personer, några män stod och pratade på verandan och några andra grillade kött på en stor grill. Mitt på verandan satt några äldre damer och pratade. Maria undrade hur det såg ut när hela släkten träffades, men innan hon hann fråga Raul kom några barn springande och kramade om Raul, tätt följda av en kvinna i Marias ålder. Hon kramade om Raul och presenterade sig för Maria och Peter som Rauls fru Isabella och hälsade dem välkomna. Hon lyckades även få sina barn att hälsa på dem innan de sprang tillbaka till sina lekande kusiner.

"Det var värst vad långa ni är!" sa Isabella till Maria och Peter, och tittade upp på dem från sina högst 150 cm, med klackar, utsiktspunkt.
"Vad var det jag sa" viskad Raul till Maria.

Raul tog med Maria och Peter runt för att hälsa på alla släktingar. Alla hälsade glatt och småpratade lite om vad de gjorde där, hur långt borta Sverige var, hur bleka och långa de var, hur livet var i Sverige jämfört med Paraguay och de kände sig genast välkomna. När de kom fram till en man i Rauls ålder förklarade Raul att Santiago var helikopterpilot i Mariscal Estigarribia och att Maria gärna skulle vilja få följa med någon gång eftersom hon åkte runt och försökte förebygga Chagas sjukdom. Santiago tyckte att de nog skulle gå att ordna och lovade att återkomma. Till sist presenterade Raul dem för Isabellas mormor som satt i en bekväm stol på verandan. När Peter böjde sig ned för att hälsa artigt nöp hon honom i kinden och sa
"Es flaco como un aguja!" och vände sig till Maria med några förmaningar. Peter hörde i förvåningen inte riktigt vad hon sa och när de gick vidare sa han till Maria

"Det var nog första gången någon nupit mig i kinden sedan jag var sådär fem år. Men hon hade starka nypor", sa han och tog sig åt kinden. "Vad sa hon till dig förresten?" Maria rodnade knappt märkbart och svarade
"Att jag borde ta bättre hand om min man och ge honom ordentligt med mat. De blir mycket gladare då. Och bättre i sängen."
"Sa hon det?" utropade Peter förvånat. Sedan kunde han inte låta bli att retas lite och la till med ett naivt leende och stora oskyldiga ögon "Och vad ska du göra för middag idag? Och vad svarade du förresten?"
"Äsch" sa Maria och slog honom lätt på armen. "Nu ska du vara snäll mot din 'fru'." Det sista sa hon drypande av sarkasm, men tog samtidig kärleksfullt hans arm och gick bort för att prata vidare med Isabella.

Lunchen försvann snabbt ned i det trevliga sällskapet och när de ätit upp efterrätten blev de övertalade, eller snarare tvingade, att sjunga en sång på svenska, och till siste bevisa att även svenskar kan dansa salsa. Maria njöt i fulla draga av att dansa med Peter igen och deras dans drog ned massiva applåder och trädgården var snabbt fylld av par som också ville dansa. Peter dansade artigt med Isabellas systrar och andra släktingar som han glömt vilka de var. Dansen gick bra men Peter märkte att han ofta tappade greppet, och att de då tittade lite anklagande på Peter som om det vore hans fel. I det stora hela gick det dock bra och efter några danser var han tillbaka hos Maria. Han viskade i hennes öra

"Tror du att du fått en tillräcklig dos Paraguayskt lördagsliv? Och tycker kanske att det är dags att ta med en snygg kille hem?"
"Visst", svarade Maria med ett leende och såg sig omkring. "Jag ska se om jag kan hitta någon.."
"Du skulle bara våga!" svarade Peter spelat strängt och tog ett stadigt grepp om Marias arm och ledde henne i riktning mot Raul och Isabella. De tacka och förklarade hur mycket de uppskattat lunchen och mottagande, och att det var dags att gå hem.
"Förstår det, ni ska väl.." sa Raul innan Isabella hejdade hans fortsättning med en armbåge i sidan på honom, och la till att de alltid var välkomna tillbaka. Maria och Peter vinkade och ropade hejdå till resten av släkten och gick iväg. På vägen ut hörde de Isabelles mormor ropa att Maria inte skulle glömma det där med maten, och de skrattade glatt tillsammans.