Maria tog ett djupt andetag när hon kom ut från sjukhuset, tittade upp mot himlen och njöt. Solen sken från en klarblå himmel och en lätt vindfläkt rufsade om i hennes hår. Maria tyckte att temperaturen var perfekt, 23-24 grader och njöt till fullo när hon gick mot infarten till sjukhusområdet i bara blus och kort kjol. Hennes kollegor, som kom från Paraguay, klagade lite på att det blivit kallt, men Maria sa inget utan bara log och tänkt på svensk sommar. Utanför sjukhusets mur fanns mest bostadshus och området var lummigt med gamla, höga träd längs gatorna. Maria hade bara några minuters promenad hem till sin lägenhet, och hon njöt alltid av den. "Även nu när det blivit kallt", tänkte Maria med ett ironiskt leende.

Alldeles utanför sjukhusmuren låg några små serveringar som vid den här tiden alltid var fulla med sjukhuspersonal som tog en snabb lunch. Hon var van vid diverse kommentarer från männen när hon passerade förbi, och när hon först anlänt hade hon blivit arg över att de tog sig rätten att kommentera hennes utseende på mer eller mindre ekivoka sätt. Nu stängde hon bara av och ignorerade dem. Det var samma visa idag, så det tog ett tag innan "Hej Maria!" verkligen trängde fram till hennes hjärna och skapade en reaktion. Maria tvärstannade. När hon såg en leende Peter som reste sig från en av plaststolarna förstod hon först inte riktigt sammanhanget och trodde att hon såg fel. Men det var verkligen Peter! Han gick fram till henne och sa lite blygt hej samtidigt som han tog in hela hennes vackra uppenbarelse med nyfikna ögon. När Maria äntligen fattade att det verkligen var Peter kastade hon sig om halsen på honom och kramade honom hårt, hårt.

"Det är verkligen du! Vad underbart!" viskade Maria i hans öra.

Peter fick inte fram ett ord utan bara kramade Maria, andades in hennes doft med näsan mot hennes hals och bara njöt. Till slut fick Maria fram den uppenbara frågan

"Men vad gör du här?"

"Sätt dig ner så ska jag berätta", svarade Peter och drog ut stolen för Maria.

När de satte sig ned applåderade borden runt omkring och de förstod att deras möte inte passerat obemärkt.

"Vad sa du egentligen till henne? Hon reagerar ju aldrig på det jag säger? frågade en av männen bredvid på skoj.

"Bara fel språk, svarade Peter. "Du får prata svenska!"

"Ahh, suizo! Det ska jag lära mig!"

"Gör det", svarade Peter som inte orkade rätta Suizo mot Sueco.

Peter tog Marias hand och berätta allt om hur han fått uppdraget samtidigt som han fick brevet från Maria, hur han förberett resan och för några dagar tappat kontakten med henne. Han bad om ursäkt för att han inte berättat något om uppdraget.

"Men varför sa du inget?" frågade Maria.

"Jag tänkte göra det, men sedan gick tiden och då kändes det pinsamt. Och så var jag nog fortfarande lite arg för att du bara gick ifrån mig."

"Oh, förlåt Peter, jag var så omtumlad att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Förlåt mig. Kan du det? Nu är det bara så underbart att du verkligen är här. Hur länge kan du stanna?"

"Jag måste tillbaka på tisdag" svarade Peter och berättade vidare om Raul och hur de hade flugit den knappa timmen från lägret till Mariscal Estigarribia. Han berättade också om Rauls släktingar och hans svåger som också var helikopterpilot, och om samarbetet mellan militärerna i länderna i området.

"En sådan helikopterkompis skulle jag också vilja ha. Tänk vad långt vi skulle komma med en sådan istället för med buss" sa Maria och berättade om gårdagens långa bussresa runt i regionen. "Det finns några byar som vi bara aldrig kommer till. Men nog om det, vill du promenera hem till mig? Det är alldeles där borta." fortsatte Maria och pekade.

"Jag vet" sa Peter och bet sig i tungan och rodnade. När han såg Marias frågande min fortsatte han.

"Jag måste faktiskt bekänna att jag vet precis var du bor. Faktiskt var du är också. Hela tiden. Ja, i alla fall din mobil. Jag har full tillgång till mobildata genom mitt uppdrag så jag har faktiskt kollat dig. Förlåt Maria, jag borde berättat det också. Men det kändes så tröstande att se var du var, nästan som om jag var med dig."

"Din fuling! sa Maria med allvarlig min och Peter blev lite blek. Sedan sprack hon upp i ett leende "Skojar bara. Det gör inget, det känns faktiskt riktigt bra att du är med mig" sa Maria och kramade hans hand. "Och de var alltså därför du bara satt så coolt och väntade på mig!"

"Precis. Och.." Peter tvekade "bara en sak till."

"Fler bekännelser?"

"Nej, men du har glömt mobilen på sjukhuset."

Maria tittade i sin handväska och konstaterade att det stämde.

"Vänta här! Våga inte försvinna ur mitt liv!" sa hon med ett leende och skyndade tillbaka mot sjukhuset.

När hon kom tillbaka avslutade Peter just ett samtal och stoppade ned mobilen.

"Jag pratade med Raul. Han trodde att det nog inte skulle vara omöjligt för hans militärsläktingar att någon gång ta med er läkare när de ändå är ute och patrullerar eller övningsflyger. Jag var ju bara tvungen att fråga nu när du berättade att ni skulle behöva en helikopter. Han var precis på väg hem till sina släktingar på lunch och sa att vi dessutom måste komma dit och hälsa på hans släktingar. Är det ok?"

"Nja, jag hade ju i och för sig just tänkt ta med mig en snygg kille hem, men visst." Maria log så Peter förstod att hon skojade med honom. "Jag antar att vi inte stannar där hela dagen? Du tänker förresten mycket Peter, tar hjärnan aldrig ledigt?"

Peter rodnade och skruvade lite på sig

"Nej, egentligen inte.."

"Bra, jag älskar infall och omtänksamma idéer. Hur kommer vi till Rauls släkt förresten?

"Raul hämtar upp oss om några minuter på vägen från flygplatsen." Maria gav honom en blick igen som sa att nästa gång ville hon nog få vara med och planera vad de skulle göra tillsammans.

Området Peter skulle undersöka var ödsligt beläget och teamet bodde i tält på själva mätplatsen. Han hade med sig fyra tekniska experter som han jobbat med tidigare, och de hade även med sig en kock och Raul som flög flygvapenhelikoptern som de tilldelats. På morgnarna flög han ut dem i området för att montera sensorer och sprängladdningar, vilka de på eftermiddagarna använde för mätningarna. Området var en vidsträckt, torr slätt med bara buskar och enstaka grästuvor och vyerna var hissnande med höga berg i fjärran. Dagarna var soliga och obarmhärtigt varma, medan kvällarna var behagligt svala, i alla fall enligt Peter. Raul tyckte snarare att kvällarna var kalla. Peter tyckte om att bo med himlen som tak och på kvällarna samlades de efter middagen runt elden och småpratade innan de droppade av till sina tält. Kvällarna var obeskrivligt tysta förutom några enstaka syrsor och andra djur som påminde om att de faktiskt var gäster i deras miljö. Stjärnhimlen var fantastisk och Peter njöt varje kväll i det fria. Ofta tog han ut ett liggunderlag och sin iPad, och la sig bekvämt tillrätta för att skriva och chatta med Maria.

Dagarna gick och Peter lärde känna Raul som han tyckte var en allt igenom sympatisk person. Till slut berättade han om Maria som han just träffat, och att hon faktiskt befann sig ganska nära, i alla fall jämfört med Sverige.

”Va?” sa Raul, ”I Mariscal Estigarribia? Det menar du inte, där bor mina svärföräldrar.”

Raul kom från en familj med lång tradition av militärer och efter många år av militärt inflytande i länderna i södra Sydamerika så kände många av militärfamiljerna till varandra tämligen väl. Nu var det ju också länge sedan de behövt skjuta på varandra, och de hade istället desto fler utbyten med gemensamma övningar och samma sorts utrustning. Det senare tyckte respektive lands regim inte nödvändigtvis så bra om, men militärbudgetarna minskade så samarbete blev en nödvändighet.

”Vi har till exempel inte så stor budget till våra helikoptrar så vi hjälps åt med servicen. Min fru var tidigare flygledare på basen i Mariscal Estigarribia och det var där jag träffade henne, för det är dit jag brukar flyga och serva den här.” Raul pekade på helikoptern. ”Hon kommer också från en släkt med många militärer och några är piloter i deras flygvapen och placerade just där på basen. Jag behöver förresten flyga dit på lördag och fixa en sak på helikoptern, vill du följa med? Isabella, min fru alltså, hon är redan där. När jag är ute på uppdrag brukar hon ta med barnen dit och hälsa på sina föräldrar och jag åker dit när jag kan. Så den här helikoptern är alltid välservad” sa Raul med en lätt rodnad.

Peter trodde inte att det var sant! Han hade inte ens tänkt tanken på att kunna ta sig till Paraguay, dels på grund av de dåliga vägarna, men mest för att han då skulle vara tvungen att ta sig över gränsen, där man inte direkt välkomnade folk, speciellt inte turister.

”Men gränsen då?” sa Peter spontant, ”Hur ska jag kunna ta mig in i landet?”

”Äsch” svarade Raul föraktfullt, ”Det där är bara en formalitet. Tänk på att det faktiskt är vi militärer som styr landet” la han till med ett snett leende. ”Och du har väl dessutom pass med en massa stämplar och papper från FN?”

”Jo, det förstås” svarade Peter tankfullt och blev tyst en stund. Tänk om han verkligen skulle kunna träffa Maria? Han hade undersökt resor mellan länderna och kommit fram till att den enda praktiska möjligheten skulle vara att först åka tillbaka La Paz och flyga till Asunción, och därefter ta buss. Trots att han var så nära. Han hade läst att landgränsen i det närmaste var stängd på grund av en tillfällig dispyt mellan länderna. Därför hade han skjutit upp ett eventuellt besök hos Maria tills han skulle resa hem. Och han visste fortfarande inte riktigt säkert om Maria skulle vilja ha honom där.

Peter ursäktade sig och gick till sitt tält där ett mejl väntade från Maria. Hon berättade att hon var dödstrött efter att ha varit ute med bussen flera dagar i rad, och antagligen skulle sova när Peter läste mejlet. Hon slutade med att berätta att hon såg fram emot att det var lördag imorgon och att hon skulle sluta redan kl 12, och undrade om de inte kunde ses då på Skype? ”Jo, nog ska vi väl kunna ses alltid!” tänkte Peter med ett stort leende och bestämde sig för att flyga med Raul.

Peter kastade sig snabbt in i planerna för sitt nya uppdrag för FN. Den här gången ville WWAP ha hjälp med att kartlägga vattentillgångar i Bolivia. Peter skrattade åt ödesnycken att han nu skulle på uppdrag till Bolivia, granne till Paraguay där Maria nu befann sig, men insåg att det antagligen inte skulle göra så stor skillnad att vara 1000 mil bort med flyg jämfört med 100 mil med dåliga förbindelser och en gräns i vägen. Han tänkte att han skulle berätta det för Maria i vilket fall, men tiden gick och det blev inte av.

Peter följde tidigare rutiner och beställde fram all nödvändig utrustning, vilken alltid stod färdigpackad för flygtransport till de avlägsna platser uppdragen tog honom. När han jobbade för FN var allting enklare, han kunde få hjälp av FNs transportservice både för egen del och för utrustningen. Eftersom det i slutändan alltid var ett specifikt land inblandat så brukade han då även få hjälp av landet med transporter, vilket i regel militären skötte. Oftast fanns det en baktanke från landets sida med att erbjuda hjälpen eftersom det då var lättare att övervaka vad FN, det vill säga vad Peter och hans team gjorde. Det var i vilket fall bra mycket lättare med militärhjälpen, än att hitta privat transport i dessa länder med måttligt utvecklad infrastruktur. Dock var pappersarbetet trögt och det tog honom en månad att få all utrustning skickad till rätt ställe, att kommunicera med den lokale samordnaren för transporterna och att få ihop ett team att jobba med.

Peter var glad för att det gick att hålla kontakten med Maria över nätet och satt uppe sent varje kväll för att chatta med henne. Kollegorna på kontoret undrade vad som hänt med Peter, som annars alltid varit förste man på kontoret, men Peter bara log hemlighetsfullt åt frågorna och lät dem spekulera om allt från sena nattklubbsbesök till älskarinnor och nattorientering.

Peter hade via FN och uppdragen oftast tillgång till landets mobilsystem för att kunna sätta upp tillräckligt exakta mätpositioner för sina sensorer, och han kunde på den vägen också få tillgång till lokal information om internet. Eftersom länderna i södra Sydamerika samarbetade om internetstrukturen kunde han även se att Mariscal Estigarribia faktiskt hade en riktigt bra internet-förbindelser, antagligen på grund av den lokala flygbasen, och han provade därför att prata med Maria via Skype och inte bara chatta. Det gick dock inget vidare och Peter kunde se att det berodde på ett fel i kvarteret där Maria bodde. Detta var ju så klart känslig information, och hur gärna han än ville kunde han inte be Maria att beställa service eftersom han ju egentligen inte hade något att göra med internet i Paraguay. Så de fick återgå till att chatta istället.

Resan närmade sig och Peter hade fortfarande inte sagt till Maria att han var på väg till just Bolivia. Han skämdes lite för det, men nu var det för sent och han gav sig av ändå. Resan gick dåligt och han blev rejält försenad, och kunde därför inte hålla kontakten med Maria under flera dagar. När han till slut kom på plats i sydöstra Bolivia packade han upp satellitkommunikationssystemet och kontaktade Maria. Han kunde märka att hon varit bekymrad över att han inte hört av sig, vilket gjorde honom lite skamsen, men båda var samtidigt glada för att få kontakt igen.

Sista dagen på jobbet gick snabbt och Maria hann avsluta det mesta hon förutsatt sig före resan. Hon tänkte på Peter varje ledig sekund och var flera gånger nära att ringa honom, men hon hejdade sig varje gång och stoppade mobilen i fickan. När hon kom hem packade hon det hon skulle behöva under resan. Hon var glad att hon efter den förra resan hade gjort en lista på det hon skulle packa, för koncentrationen var inte den bästa. Datorn stod på och hon tittade med jämna mellanrum om det kommit något mejl från Peter, och däremellan tittade hon för säkerhets skull också om det fanns något nytt meddelande på mobilen. Hon fick flera meddelanden från kompisar som önskade henne trevlig resa, men inget från Peter. Till slut stängde hon datorn och la ifrån sig mobilen och bestämde att om Peter verkligen ville nå henne så skulle han nog ringa eller komma över. Maria upptäckte att klockan var mycket och gick därför över med nycklarna till grannen som skulle vattna hennes blommor och plocka in posten. Sedan packade hon det sista sakerna och ställde in dubbla larm så att hon inte skulle missa det tidiga planet, trots att hon visste att hon som vanligt skulle vakna en timme innan klockan ringde. Innan hon släckte ljuset kontrollerade hon för säkerhets skulle mejl och mobilen, men inga meddelanden från Peter.

Efter väckning kl 4 stod hon nu i incheckningen på flygplatsen och väntade på att lämna in bagaget. Maria tittade sig omkring men såg bara ett hav av morgontrötta resenärer, ingen Peter. "Skärp dig nu" sa Maria för sig själv."Det är ju knappast troligt att Peter åker hit klockan halv sex på morgonen, speciellt efter att ha blivit totalt ignorerade senast."

När Maria satte på mobilen i Amsterdam pep den två gånger. Maria var van vid meddelandena från Telia om hur mycket det kostar varje gång man kommer till ett nytt land, men hon undrade vad det andra meddelandet handlade om och tog upp mobilen.

När Maria 22 timmar senare kom fram till Asunción var det natt och Maria var så trött att hon knappt visste vad hon hette. Hon tog sig ändå igenom den vanliga byråkratin vid passkontrollen och när hon stod och väntade på sitt bagage kom hon på att sätta på mobilen. Den pep åter igen två gånger och Maria tittade förhoppningsfullt på meddelandena, men det var båda från Telia. I brista på annat att göra tittade hon ändå igenom dem.

Maria somnade direkt på flygplatshotellet i Asunción och nästa morgon tog hon planet den sista sträckan till Mariscal Estigarribia i Chaco-provinsen i norvästra Paraguay. När planet gjorde en sista sväng inför landningen såg Maria bara en lång landningsbana, en liten sjö med lite bebyggelse runt omkring och inte mycket mer än en vidsträckt slätt så långt ögat kunde se. Det var absolut ingen stor stad. Hon blev hämtad av kollegor på Läkare utan gränser och när hon åkte genom staden, eller snarare samhället, förstärktes intrycket av litet samhälle och kollegorna berättade att Mariscal Estigarribia bara hade 5000 invånare men ändå var ett centrum i provinsen. Där fanns sjukhuset där Maria skulle jobba, de nödvändigaste affärerna, en uppsättning barer och andra mer tvivelaktiga nöjesinrättningar som försörjdes av de som jobbade på rancherna i området och ville festa på lördagskvällen. Och så förstås flygvapenbasen. Den förklarade den överdimensionerade landningsbanan och närvaron av militärer i den lilla stan.

Bebyggelsen var utspridd och stan var förvånansvärt grön i det annars tämligen torra området. Förutom "downtown" som bestod av samlingen affärer, barer och restauranger längs huvudvägen, fanns det mest låga hus i alla stadier från hemmaspikade skjul till några få flotta villor med stora trädgårdar. Maria blev avsläppt i ett hus nära sjukhuset där hon fick ett rum med kokvrå och toalett. Lägenheten var så långt från lyx man kunde komma, men den var ren och sval och hade dessutom en veranda och en liten trädgård som hon delade med de andra i huset, vilka alla jobbade på sjukhuset. Och det fanns en internetuppkoppling till Marias stora glädje.

Maria hade sökt tjänsten i Paraguay eftersom han specialiserat sig på parasitsjukdomar och där fick jobba med Chagas sjukdom som orsakades av parasiter som spreds genom bett av en särskild typ av skalbagge. Det är den fjärde vanligaste dödsorsaken i Sydamerika och sjukdomen är speciellt lömsk eftersom de som drabbas kan gå flera år utan symptom, och sedan plötsligt få kroniska problem med hjärta, mage eller nerver. Maria och hennes kollegor jobbade både med behandling och med att åka runt i regionen och informera om sjukdomen och hur man kunde skydda sig mot den.

Maria trivdes bra med sitt jobb och hon varvade jobbet på det lilla sjukhuset med turer i regionen. Chaco var ett vidsträckt område och Maria tillbringade många timmar i bussen. Trots att de ofta sov över så kom de sällan till de mest avlägsna byarna, vilket oroade henne eftersom där var säkert behoven av sjukvård ännu större. På kvällarna skrev hon brev till Peter och hon glades åt att läsa hans svar. Hon fick en annan bild av honom och gillade att dela fler av hans tankar. Efter ett tag började de att chatta med varandra, vilket ju i alla fall nästan var som att prata med varandra. Peter anpassade sin arbetstid så att han jobbade senare så att de kunde chatta hela kvällarna. De provade också någon gång att prata över Skype men även utan video så var förbindelsen för långsam, så de fortsatte att chatta. Efter ungefär en månad kom Peters svar allt mer sporadiskt och Peter var plötsligt inte tillgänglig för chatt. Han hade visserligen sagt att han kanske skulle ut och resa, men Maria förstod ändå inte varför han bara inte kunde koppla upp sig på hotellrummet, det fanns ju numera uppkoppling i vartenda hotellrum i Europa! Hon saknade kvällssamtalen över chatt och blev orolig att Peter höll på att glömma henne. Plötsligt kändes Sverige väldigt, väldigt långt bort. 

Peter vaknade tidigt och var på jobbet före sju. Han hade somnat sent efter att ha grubblat på vad som egentligen hänt med Maria. Han kunde hela tiden känna att hon knöt an till honom, men ibland var det som hon tvingade sig bort. ”Det var precis som när man dansar med en tjej som absolut inte vill dansa nära utan trycker sig bort med båda armarna”, tänkte han. I dansen kunde han hantera det och ge henne utrymme, och han undrade om det kanske var samma sak med Maria - hon kanske behövde utrymmet mellan dem ett tag.

Hans tankar på Maria byttes snart mot jobb och när han öppnade mejlen, blev han glad när han såg ett nytt mejl från FN och WWAP, World Water Assessment Program. Han hade jobbat flera gånger med dem och han tyckte om det därför att han kände att han då fick göra något verkligen nyttigt.

När han gått ut universitetet hade han blivit tillfrågad om han vill doktorera på beräkningsmetoder ämnade att kartlägga berggrunden. Han hade aldrig tänkt sig att han skulle bli forskare, men projektet var så intressant att han ändå tackade ja. Själva idén var enkel: man smällde av en sprängladdning på ett ställe och mätte hur jorden skakade någon mil bort, och sedan räknade på vågutbredning och reflektioner och fick på så sätt en grov tredimensionell bild av hur berggrunden såg ut under ytan. Han frågade direkt sin handledare varför man inte använde flera sprängladdningar och flera sensorer samtidigt, men fick till svar att det dels skulle vara för svårt att exakt bestämma läge och tid för detonationen, och dels för komplicerat att beräkna resultatet. Peter log när han tänkte tillbaka på sin naiva envishet som gjort att han med liv och lust ägnat hela sitt första år åt att bevisa att handledaren hade fel. Han hade alltid gillat matte och med hjälp från kompisar på matteinstitutionen, och en del tur erkände han för sig själv, så kunde han kombinera olika matematiska metoder så att det faktiskt gick att låta en dator räkna sig fram till en högupplöst, tredimensionell bild av berggrunden utifrån en uppsättning av flera detonationer och sensorer. De matematiska metoderna hade visserligen funnits i tio år eller mer, men eftersom ingen pratade med sina kollegor på de andra institutionerna så hade ingen heller kommit på idén att kombinera dem. Handledaren var imponerad av Peters nya metod, men framhöll också att det tyvärr ändå inte skulle gå att genomföra praktiskt eftersom mättekniken var för svår.

"Det går inte" var den värsta fras Peter visste, och han kontaktade igen experter inom andra områden, gamla kursare och kompisar. Återigen, med lite tur och mycket envishet, hittade han ett antal användbara tekniker. Teknikerna var för sig var inte så avancerade: GPS kombinerat med mobiltelefoni för lägesbestämning, satellitkommunikation för tidsbestämning, reglerteknik och militär teknik för styrning av detonationer. Han sammanfattade sina idéer i en artikel som han snabbt fick publicerad i en prestigefylld vetenskaplig tidskrift. Han skulle gärna velat testa och bevisa att det hela verkligen fungerade i verkligheten, men det fanns det inga pengar till. Då tröttnade Peter på den akademiska världen och tackade ja till ett jobberbjudande från Statoil i Norge. Han skrev först ihop en licentiatavhandling baserad på hans två artiklar, mest för att vara snäll mot sina handledare, och flyttade sedan till Norge.

I oljevärlden var det ingen brist på pengar och Peter fick allt vad han behövde för att bygga ihop en första prototyp av tekniken och visa att hans teorier fungerade. Det fungerade bra och efter lite finslipning av de matematiska beräkningarna, vilket var Peters jobb, kombinerat med elektronik utveckling av diverse inhyrda konsulter hade Statoil efter något år ett fungerande system som med stor tydlighet visade, inte bara berggrunden, utan också var det fanns områden med olja och vatten. Detta ledde till nya fynd av olja i Nordsjön och stora vinster för Statoil, och Peter kunde jobba vidare på sina beräkningsmodeller, nu med alla tänkbara resurser han kunde tänkas behöva.

Efter några år kontaktade FN Peter eftersom World Water Assessment Programme behövde kompetens för att kartlägga världens vattentillgångar, och de hade hört talas om att oljebolagen hade egen kompetens som var bättre än den akademiska världens. Statoil var rädd för att andra oljebolag skulle få tillgång till deras kompetens, och lät därför inte Peter hjälpa FN och WWAP. Då sa Peter resolut upp sig från sitt jobb och startade sitt eget konsultbolag. Han hade tjänat bra med pengar på sina idéer och sitt jobb på Statoil, och var därför tämligen oberoende ekonomiskt, och han såg fram emot att göra något som han upplevde nyttigare än att leta olja.

Uppdragen för WWAP ledde Peter ut i världen, oftast till torra och isolerade platser med få andra besökare, där han och ett team experter och tekniker gjorde detaljerade kartor över vattentillgångarna. Eftersom vatten är makt i dessa områden hade de alltid full uppbackning av regimerna där de jobbade, med flygtransporter, logi och all annan hjälp de kunde behöva. Efter några uppdrag märkte Peter att deras jobb ibland missbrukades och att regimerna la beslag på vattentillgångarna och använde dem som påtryckning mot lokalbefolkning, minoriteter och grannländer, vilket irriterade Peter. Han insåg att han inte kunde göra så mycket åt det eftersom FN alltid måste förhålla sig neutralt, men han började i alla fall kräva att få med sig ett borrningsteam, vilket han officiellt motiverade med att det var nödvändig att ta prover. Det var i och för sig bra med prover, och han kunde framför allt se till att de lämnade brunnar efter sig, på de absolut bästa källorna, och med rörledningar dragna till de närliggande byarna. Detta ledde inte alltid till regimens glädje, men lokalbefolkningen var desto nöjdare. Det spred sig att WWAP stod på folkets sida och det gjorde att WWAPs team numera alltid mottogs väl av lokalbefolkningen.

Mejlet från FNs WWAP gällde nu ett nytt uppdrag och Peter tackade snabbt ja. Han ville komma bort från stan, och från tankarna på Maria, och låta sig uppslukas helt av arbetet ett tag. Precis när han skickat iväg svaret plingade det till från ett nyanlänt mejl.

"Vad håller jag på med?" sa Maria till sin spegelbild när hon stod förvirrad i damrummet. "Jag behöver ingen pojkvän, jag ska snart resa iväg", upprepade hon för sig själv. Men ändå... Det var något speciellt med Peter, och hon insåg hur illa hon behandlade honom. Hon rusade ut för att be honom om ursäkt, men hon kunde inte hitta honom någonstans. Han var inte på dansgolvet och när hon till slut gick till garderoben och beskrev honom, sa garderobspersonalen att han gått hem. Hon tog sorgset sina kläder och gick mot busshållplatsen. När hon stoppade handen i ficka efter sina handskar kände hon ett hopvikt papper. Hon stannade och vecklade upp det

Jag vet inte vad som är fel, men jag tänker inte stå och vänta på dig när du inte vill ha med mig att göra. Bestäm dig för hur du vill ha det! Vi har egentligen bara dansat några danser ihop, men det räcker för att jag ska vara säker på att vi passar för varandra. Om du skulle komma fram till samma sak, så vet du var du kan hitta mig.
Din Peter

Fortfarande lika förvirrad fortsatte Maria förbi hållplatsen och gick hela vägen hem. Tankarna virvlade runt i huvudet resa, Peter, dans, resa… om och om igen. Hon hade ju tackat ja till att jobba ytterligare tre månader för Läkare utan gränser, fått tjänstledigt från infektionskliniken, ordnat blomvakt och till och med packat. Planet gick på onsdag, och så nu Peter. Egentligen ville hon inget hellre än att stanna hemma och bara vara med honom, men det gick ju inte. Varför hade hon inte bara berättat för honom? Hon hade inte tyckt att det var så viktigt för de skulle ju bara dansa några danser ihop. Allt annat mellan dem var inte verkligt. Och nu, sjutton danser senare, hade hon just sårat den person hon precis upptäckt att hon tyckte om. Nu ville hon bara stiga av den här känslomässiga berg-och-dalbanan och dra täcket över huvudet. Och det senare var också precis vad hon gjorde, hon gick direkt hem och la sig och somnade utmattad så fort hon la huvudet på kudden.

Nästa morgon vaknade hon ledsen och hade fortfarande kvällens händelser färska i minnet. Hon orkade inte ringa Peter för hon var rädd för att inte kunna få fram allt på rätt sätt i telefonen, och hon vågade inte gå hem till honom av rädsla för att bli kvar och strunta i sin resa, så hon satte sig och skrev ett brev. Brevet blev långt och hon berättade allt om sina resplaner, om det jobbiga uppbrottet från sitt tidigare förhållande, om att hon absolut inte planerat att träffa någon och att hon nu inte visste vad hon skulle göra. Hon förklarade sitt förvirrade uppträdande kvällen innan och ursäktade innerligt att hon sårat honom. Hon avslutade brevet med

Mitt hjärta går just nu inte riktigt i takt med hjärnan. Om du kan vänta tills de hittar rätt takt så dansar jag gärna vidare med dig när jag kommer hem.

Hon funderade på om man verkligen kunde skriva så, men litade på magkänslan och avslutade till sist brevet med att tillägga att Peter gärna fick mejla henne under resan, om han fortfarande överhuvudtaget ville ha med henne att göra, vill säga. Sedan rusade hon till jobbet.

Peter spanade redan i kön efter Maria, men såg henne inte. Han hittade henne inte heller på dansgolvet, men blev snabbt uppbjuden till en salsa. Han kom på sig med att hela tiden titta över axeln på sin danspartner, och bestämde sig för att skärpa sig och ägna sig åt dansen. När låten tog slut såg han Maria i kön och väntade på henne vid ingången. Hon såg inte hur han iakttog henne och han ville inte störa henne mitt i skobyte och betalning. Hon var lång och smal med cendré hår. Hon kallas säkert för blond i Sydamerika, tänkte han. Och enormt lång! Hon var nästan tio centimeter kortare än han, men ändå längre än många av männen hon brukade dansade med. Maria var lite solbränd trots att det inte var sommar, och han gissade att det var från hennes resa till Sydamerika. Han hade läst i hennes CV på nätet att hon jobbat några månader för Läkare utan gränser.  Hon hade en vacker, välformad kropp, men hans blick fastnade ändå vid hennes ögon som var klart blå med en glimt som han uppfattade som ett glatt leende. Hon tittade upp och när hon såg att han iakttog henne spred sig leendet till munnen och mimade ett hej och vinkade till honom. Hon gick fram till honom och han ramade henne samtidigt som han viskade ett blygt hej i hennes öra. Först tyckte han att hon stelnade till på samma sätt som kvällen innan, men efter någon sekund la hon ömt armarna om hans hals och viskade ett glatt hej tillbaka i hans öra. Dansglädjen från gårdagskvällen infann sig snabbt och en salsa blev till fem, och sedan var de tvungna att gå ut och dricka vatten. De småpratade under det att de hämtade andan och svalande av, och allt eftersom såg han oroande hur Marias blick liksom försvann bort i fjärran. Hennes svar blev korta och till slut tittade hon honom djupt i ögonen och sa bekymrat

"Du Peter...", men kom av sig. Han väntade på att hon skulle fortsätta, men de blev avbrutna av att en kille från danskursen bjöd upp Maria. Peter trodde att hon skulle tacka nej, och säga det som uppenbarligen var viktigt, men hon tackade ja och försvann iväg ut på dansgolvet.

Peter stod snopen kvar och undrade vad som just hänt. Han väntade en dans på Maria, för hon skulle ju säkert komma tillbaka och fortsätta samtalet, men hon fortsatte dansa. När hon dansat färdigt gick Peter fram för att bjuda upp henne, men innan han hann fram bjöd hon upp en annan och Peter återgick till sitt väntande. Samma sak upprepades igen, och Peter förstod ingenting. När han försökte få kontakt med Maria så försvann hon iväg, antingen för att dansa med någon annan eller in på damtoaletten. Peter hade upplevt samma sak för länge sedan, med en flickvän som ignorerade honom en hel kväll på dansgolvet. Då hade han varit ung och förälskad, och väntat troget på henne vid dansgolvet, men när hon dagen efter gjorde slut bestämde han sig för att aldrig göra om samma misstag. Han var nu både besviken och förvirrad och gick därför ut till garderoben. Han skrev ett meddelande som han bad att de som stod i garderoben skulle lägga i Marias jackficka, tog sina kläder och gick bedrövad hem med hängande huvud.

Peter gick långsamt mot busshållplatsen och blev omkörd av ”sin” buss på vägen. Han övervägde om han skulle springa den sista biten, men kände sig inte på humör utan bestämde sig för att ta nästa. När han närmade sig hållplatsen såg han att det stod en person och väntade. Hon såg bekant ut och när han kom närmare såg han till sin förvåning att det var Maria.

”Hej!” sa han glatt, men såg ett bedrövat uttryck när hon vände sig om.

”Åh Peter” sa Maria och slog armarna om halsen på honom.

Han tröstade henne och hon torkade tårarna och fick mer och mer av sitt leende tillbaka under det att hon berättade vad som hänt.

”Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville ju egentligen bara dansa mer med dig, men han ville inte sluta dansa med mig, så jag bara hamnade här.”

De blev avbrutna av en buss på väg in till hållplatsen.

”Min buss” sa båda i munnen på varandra och skrattade.

”Kom då!” sa Peter och tog hennes hand.

De satte sig längst bak och han släppte inte hennes hand. Återigen kände han värmen från hennes kropp mot sin sida när de pratade sig hemåt genom natten. Nu hann de till och med få reda på varandras efternamn och byta telefonnummer, och för första gången i sitt liv önskade Maria att hemresan skulle ta längre tid.

”Nästa är mitt stopp”, sa Peter.

”Jag har några till.” Hon la armarna om hans hals och kramade honom hårt och länge. När han till slut reste sig för att gå av kysste han henne försiktigt på kinden och sa

”Skynda dig nu hem innan bussen förvandlas till en pumpa!”

”Va?” svarar hon förvirrat.

”Jag förklarar imorgon” svarade han med ett leende när han steg av.

Hans leende satt kvar när han såg efter bussen, och hjärtat slog ett extra slag när han såg henne vända sig om och vinka till honom.

Hon vaknade och slog upp ögonen. Med ett leende!? "Konstigt", tänkte hon, "jag brukar ju mest vakna för tidigt och tänka på jobb, måste varit en ovanligt bra dröm." Det tog en stund att komma ur sömnens värld, och efter att ha kontrollerat att klockan verkligen var tio, och inte fem som vanligt när hon vaknade, kom hon ihåg kvällen innan. Peter. Hon såg igen hans ansikte framför sig när hon vinkade avsked från spårvagnen, och märkte att hon log. "Nej, det här håller ju inte" tänkte hon vidare. "Jag skulle ju inte ha några fler förhållanden nu, det funkar ju ändå inte. Och dessutom ska jag ju jobba utomlands igen." Med en frustrerad känsla gick hon upp och gjorde sig i ordning.

Vid frukostbordet kom tankarna på Peter tillbaka och hon gick och hämtade sin iPad. Hon slog in Peter van Holhojt. "Vad är det för efternamn egentligen? Det kan inte ha varit lätt i skolan", tänkte hon. På fem sekunder hade hon alla data om honom, från adress till civilstånd.

"Ogift - check,

fem år äldre än jag - check,

ingen sambo, i alla fall ingen boende på samma adress - check,

bor mitt i stan - check."

Hon visste ju ungefär var han bodde från kvällens pratstund, men nu hade hon också gata och även lägenhetsnummer. Han verkade ju uppfylla hennes krav på en möjlig pojkvän. Om hon nu skulle velat ha en sådan, vill säga.

Hon chansade och slog in hans namn direkt på Google, och fick napp också där. Där fanns diverse medlemskap i olika organisationer, allt ifrån bostadsrättsföreningen till scouterna och fler internationella organisationer inom geologi. Lite längre ned hittade hon till och med hans CV.

"Välutbildad - check, ingenjör i väg- och vatten, licentiatexamen i geologi, undrar varför han inte fortsatte och doktorerade när han ändå höll på?" Hon funderade vidare om han kanske misslyckats i sina doktorandstudier, men såg sedan att han tagit sin examen på bara två år. "Han är ju rena svärmorsdrömmen! Så perfekt kan ingen vara." Hon läste vidare och såg i hans CV att han talade både engelska, tyska, franska och spanska flytande och att han jobbat i fler länder än hon själv. Till slut kollade hon honom på Facebook, men där var det stopp, bara foto och namn. Men hon blev glad när hon såg hans bild och skämdes lite för att hon suttit och letat fel. "Han kanske är helt ok, även om jag inte behöver någon pojkvän just nu." Hon kom att tänka på det han sagt om att bli förvandlad till en pumpa, och undrade vad han menat med det. Hon undrade också som hastigast varför han inte ringt och förklarat. För hon tänkte definitivt inte ringa först. Hon letade inte efter ett förhållande.

Efter att ha varit ute och handlat ringde Peter, och lät jätteglad när hon svarade. Med tankarna kvar i hans CV besvarade hon hans hej med

"Hola guapo, como estas?"

"Muy bien, todavia extoy feliz desde anoche. Y tu?"

"Bien. Hablas espanol como un natural!"

"Si, al menos como un natural de Gotemburgo?"

Hon skrattade och fortsatte

"Nej, du pratar verkligen bra spanska! Var har du lärt dig det??"

"I Sydamerika när jag jobbade där. Fast det visste du väl redan?"

"Vad menar du?"

"Visst har du kollat upp mig på nätet?"

Hon blev tyst några stunder. Och svarade lite skamset

"Jo, det har jag ju faktiskt gjort." Och kontrade sedan med "Och du har förstås också kollat upp allt om mig?"

"Självklart, fröken Läkare-utan-gränser. Gör inte alla det?

De pratade vidare och konstaterade att antagligen kollade man nog rätt allmänt upp andra personer på nätet, speciellt som det var så lätt att hitta alla uppgifter. Samtalet fortsatte och en timme passerade snabbt.

"Vill du träffas?" frågade Peter plötsligt.

"Idag?"

"Ja, det är ju i och för sig kul att prata på telefon, men jag skulle ännu hellre vilja träffa dig."

Maria blev åter igen betänksam och tvekade en sekund innan hon svarade

"Det är väl dans ikväll, vi kan ju träffas där"

"Jo, men.." började Peter men blev avbruten.

"Visst sa du att du brukar gå dit?"

"Jo visst, men.."

"Bra, då ses vi där klockan åtta."

"Men vi kan väl träffas innan och.."

"Nu måste jag gå och ta hand om tvätten", avbröt Maria igen. "Vi ses snart!"

Maria la på och tog ett djupt andetag. "Vad var det där bra för?" sa hon för sig själv. Hon märkte att hjärtat bultade och hon funderade för en sekund på att ringa upp igen. Egentligen ville hon träffa honom direkt, men det gick ju inte. Hon skulle ju snart åka iväg och det skulle bara sluta olyckligt. Men några danser ihop skulle ju inte göra varken från eller till.